Visst vann jag, eller hur, visst var det så?

Jag viker inte för något. Långt där borta finns det en tygbit i orange/vit-kulör och för mig är det bara en passerpunkt i jakten på nästa och nästa för att sen spurta i mål. Inte alls till publikens jubel, för såna är orienterarna, men jag vinner ändå trots medtävlarnas okunskap. Inombords är glädjen kallt kontrollerad och jag duschar bort barr från ryggslutet innan jag tar en korv i väntan på prisutdelningen. Det blir en lång väntan för en massa småglin ska ha pris först och sen måste vi vänta in ett par motionerande lallare i min klass som verkar ha blivit kvar i skogen. Men till slut är det äntligen dags för arrangörerna att ropa ut vinnaren i H35 och jag kliver bestämt fram emot prisbordet för att förekomma.

"Vinnare är Mats Jonsell IF Thor" Orden ringer i mina öron och jag tvärstannar halvvägs över avspärrningsrepet.

"VAD FAN MENAR NI! HAR JAG INTE VUNNIT?"

Jag tittade föraktfullt på den trötta prisutdelaren och förklarade torrt.

"Lilla gubben nu får ni nog fan ta och köpa in ett riktigt tidtagningssystem. Det finns inte en människa på hela det här tomma TC´t som tror på den här resultatlistan"

KUKEN! sa jag och åkte hem tomhänt.