AspLövet goes H40

Epilog till Epilogen [slutord]

2008-08-04T14:24:00.008+02:00

AspLövet goes H40 tog sin början i november 2005. Bloggen skulle vara en dokumentation av en fantastisk H40-karriär där segrar och framgångar stod uppradade på agendan. Ibland tar tyvärr livet inte dom vägar man själv önskar. Det behöver inte vara fel att man får ta andra vägval ibland men på det sättet som AspLövet for fram under den här tiden gjorde mig riktigt mörkrädd. Rädd för mig själv alltså. Det var inte bara kroppsligt som AspLövet visade sig vara en katastrof utan även mentalt. Han kom med sin bitterhet och allmänt hatiska inställning, till allt här i livet, inte bara att påverka sig själv negativt utan även författaren bakom honom (Det är jag som skriver detta) Han blev till slut ett monster under sängen och för att inte riskera liv och lem var jag helt enkelt tvungen att ta livet av honom. Eller. Ta livet av honom är inte vad jag gjorde utan jag tände en lampa under sängen. Det gillade han inte. Nu är han borta. Givetvis kommer han vara saknad men jag tror att jag (som skriver detta) kommer vara en lyckligare man och AspLövet, vart han nu än befinner sig, kommer kunna vara sig själv på ett helt annat sätt. Jag hoppas att det går bra för honom där ute. Han är ju trots allt "Världens bästa orienterare" Det kan ingen ta ifrån honom.

Men ska sanningen fram så var den här bloggen inte ens kul så länge den varade (Tycker jag som skriver detta)

Ta hand om er.

Det kommer jag göra.

[slut]

[Uppdatering 2008-12-11]
AspLövet goes H40 är ett avslutat kapitel men dom sälla jaktmarkerna för AspLövet är bara ett par höjdkurvor ner från den här skråkanten. Vilket torde innebära att det inte på något sätt är en trevlig plats att besöka.

Epilog

2008-08-04T14:05:00.001+02:00

Jag mötte AspLövet idag när jag var ute och gick på en cykelväg inte alls långt ifrån där jag bor. Han var nästan osynlig i sin uppenbarelse. Inte osynlig på det sättet att man såg igenom honom, även om det hade varit en fantastisk egenskap, utan mer osynlig på det där sättet så att han smälte ihop med omgivningen. Plötsligt stod han bara där intill ett träd när jag passerade. Han såg tärd ut. Tärd och en smula vansinnig. Jag frågade hur han mådde men fick inget svar tillbaka. Bara en flackande blick som inte bemödade sig att möta min.

Har han alltid sett ut sådär tänkte jag. Det är inte så lätt att veta när man som jag plötsligt är betraktaren istället för den betraktade. Innan jag gick vidare så tilltalade jag honom ännu en gång.

Vad har du för planer?

Plötsligt klarnade hans blick och han svarade.

- "Jag är på väg dit bort. Jag har ett liv att förverkliga"

Han vände sig om och började gå. Jag ropade efter honom.

Så bra! Själv är jag på väg åt andra hållet. Lycka till.

Efter en stund vände jag mig om men då var han borta. Som uppslukad av moder jord. När jag gick vidare funderade jag på om AspLövet någonsin existerat eller om han bara varit en mardröm. En väldigt lång mardröm men vem säger att man inte kan ha såna. Fanns han på riktigt eller var han bara ett hjärnspöke. Den frågan kommer jag nog aldrig få svar på.

Plötsligt noterade jag att solen lyste.

Det var några år sen.

Jag mår nog rätt bra ändå.

AspLövet kan dra åt helvete

2008-07-30T10:13:00.000+02:00

Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så är det egentligen bara en sak som jag är jävligt trött på. AspLövet. Hans destruktiva påverkan på mig börjar ta ut sin rätt. Om man sätter sig ner och analyserar det han skriver så inser man att han säger samma sak. Varenda. Jävla. Dag. Och det är ingen rolig läsning. Därför är det dags för mig att säga.

AspLövet kan dra åt helvete!

Tills att han skärper till sig är det jag som håller mig borta. Det ska till en helomvändning för att jag ska ta honom till nåder. Att det sker är föga troligt men jag ger honom den chansen i alla fall. Helomvändning AspLövet! Hör du det! Annars kan du sitta där i skrubben bäst du vill och tala till väggar som en vacker dag kommer falla ner över dig. Om någon undrar hur det går för AspLövet i min frånvaro så kan ni klicka på valfri månad i arkivet. Det som står där skiljer sig nog inte mycket från det han genomlider idag, imorgon eller vilken annan jävla dag som helst framöver.

Hej då AspLövet

Jag kommer inte sakna dig.

Trött

2008-07-29T22:48:00.001+02:00

Jag har surfat mig trött på kartor från O-ringen och ännu mer tröttnat på folk som kan springa. Tröttnat på folk som inte förstår hur bra dom har det. Tröttnat på att tröttna på att tröttna. Trött. Inte trött för att jag är trött så mycket som jag helt enkelt är trött på att bry mig. Sen läste jag om Alfonssons rätt fina 3:e etapp. Han kan han. Spela Wii och springa orientering. Ett bra lopp. Inte behövde han skaka sönder handleden heller. Inte konstigt att han vann. 50 minuter på 8,6 km. En tid som jag nästan hade matchat i mina bästa dagar. I mina bästa dagar. Det låter det. Vad är bästa dagar? Är det dagar som är bättre än dom sämsta. Sämsta dagar har man många. Frågan är vad som krävs för att dom sämre ska bli så mycket bättre när man passerar menlösa dagar i en oändligt sinande ström. Det krävs rätt mycket tror jag. Till att börja med måste man ha en hel kropp. Äta rätt. Sluta dricka alkohol. Sluta tro att allt är slut. Träna seriöst. Tycka om sig själv. Våga vägra vardag. Våga. Våga vara sig själv. Det är inte alla som klarar av det. Vara sig själv. Svårt. Själv är jag aldrig mig själv. Trött är jag också. Utan att ha en bra dag. Som Alfonsson. Han verkar ha en del bra dagar. Bra för han. Honom. Vad fan man nu säger.

AspLövet goes Helsingborg, eller?

2008-07-28T21:34:00.000+02:00

Idag fick jag ett mail som påtalade att jag synts i Helsingborg under helgen. Tydligen ska jag ha varit på festival och sett Bob Hund uppträda samt raggat på lättklädda rockersbrudar. OK, det där om brudarna hittade jag på själv. När man kommit upp i H40 har man all rätt i världen att drömma lite om det som borde vara istället för det som är. Om jag nu har varit i Helsingborg så måste det ha varit en sjujävla resa. Jag minns ingenting. Kanske är det på grund av detta som jag har värk i kroppen idag. Hela dagen har jag knaprat Ipren och trott att det varit en begynnande infektion men det kan alltså lika gärna vara en riktig bakfylla efter en minneslös helg. Man kan ju alltid hoppas. Det låter onekligen roligare än det jag vill minnas hände i helgen. Vi får väl se imorgon. Antingen är jag sjuk eller så är bakfyllan borta. Vad det nu än är jag lider av. Med lite tur är det både och.

Det blir jobbigt

2008-07-28T15:22:00.002+02:00

Sitter på terassen och läser en bok. Samtidigt har jag något konstigt som sticker och värker i kroppen. Det är något sjukt med mig tänker jag. Vad kan det vara. Saknar motivation gör jag. Kan motivationsbrist ge stickningar och värk i kroppen? Jag skulle behöva någon som vänder skeppet åt mig. Får mig i rätt riktning. Vänder skeppet. Varför säger man så? En kapten som står där fram och skriker skulle jag i alla fall behöva. GIRA STYRBORD! Styrbord är höger. Helt tappad bakom flötet är jag inte. Fast själv har jag aldrig styrt något skepp. En liten motorbåt har jag väl kört och rott en eka har väl alla med torrt på fötterna klarat av. Dessutom vet jag hur man vänder snabbt med en eka. Man drar årorna åt olika håll. Det är inte så logiskt som det låter. Många kanske tror att man står helt stilla när man drar årorna åt olika håll. Så är det inte. Jag skulle behöva någon som rodde min eka just nu. Som stod där vid sängkanten varje morgon och läste upp dagens agenda.

- "Idag ska vi vända skeppet AspLövet!"

Vända skeppet med åror, det låter jobbigt.

- "Det blir jobbigt", säger min kapten.

- "Det blir jobbigt"

En djävla idiot

2008-07-26T21:59:00.000+02:00

Ikväll blev AspLövet uppringd av en djävla idiot! Vänta nu! Han som ringde var inte en djävla idiot. Idioten är AspLövet. Som så ofta. Han som ringde var faktist vettig som få och påtalade att jag nog har "onormal vävnadstillväxt" i knäna. Han sa mycket annat intressant också men just det där om den "onormal vävnadstillväxt" slog an på en sträng hos AspLövet. Men knäna. Jag vet inte. Personligen tror jag att det finns "onormal vävnadstillväxt" mellan öronen. På AspLövet alltså. Han är trög som få jag känner. Om jag vore mig själv skulle jag inte vilja umgås med AspLövet. Han är en djävla idiot.

Nya skor

2008-07-25T11:12:00.000+02:00

Damskor.

Att promenera i.

Jävligt manligt.

Etapp 5

2008-07-25T10:32:00.001+02:00

Imorse vaknade jag före klockan. Jag gör ofta det nuförtiden. Det är som att jag har en inre signal som säger åt mig när det är dags att vakna från nattens trauman. Nu hade jag inte ställt klockan men eftersom jag ändå vaknar före det är dags så har jag nästan slutat med sånt vardagslyx. Nedanför sängen stod min väska packad som den alltid gör. I väskan har jag handduk, schampo, smörgåsar, ett par rena kalsonger, tävlingskläder, orienteringsskor och min SI-pinne. En vacker dag kommer jag vakna upp ur den här mardrömmen och vara påväg ut till en tävling. Därför vill jag vara förberedd. Vilken dag som helst nu. Vilken dag som helst. Jag kommer vakna före klockan även den dagen.

Idag gick jag i alla fall ut 07:58 för att ~~springa~~ gå in mina nya skor som jag köpte för halva priset på Inter Sport. Det är bra med sommarrea. Som vanligt var jag tvungen att inhandla dammodellen av skorna för att dom skulle passa mina små fötter. Inte undra på att jag har så jävla mycket problem med vader och knän. Det är knappt mina fötter når ner till marken.

Bäst som jag gick där och skämdes över att jag bara är ute och går så mötte jag en älgko med ganska nyfödd kalv på stigen. Dom struttade ut på ett hygge medans jag inte hann få fram kameran. Jag drog ändå en suck av lättnad över att jag inte mötte någon annan där ute i skogen. Det är märkligt vad jag skäms över att vara ute och promenera. Det är nästan så jag funderar på varför jag utsätter mig för den här förnedringen. Jag hann bara tänka tanken så såg jag en löpare komma mot mig på stigen längre bort. När vi möttes nickade vi vänligt mot varandra men jag kunde inte förmå mig själv att möta hans blick med mina flackande ögon. När han hade sprungit förbi mig hade jag all lust i världen att vända mig om och skrika.

"HÖRRU!!
Det är bara tillfälligt som jag promenerar. Vilken dag som helst ska jag springa som i fornstora dagar och då jävlar rör det sig inte om något motionärstempo. Vilken dag som helst.
HÖR DU DET!!"

"Det är bara tillfälligt som jag promenerar"

I AspLövets värld är "tillfälligt" lika med 10 år.

Inget konstigt med det alls.

Inte alls.

Upphittat: Startpunkt

2008-07-24T15:31:00.000+02:00

Idag när jag var ute i skogen och gick hittade jag en startpunkt som låg och skräpade. Om det är någon som behöver en extra startpunkt kan ni kontakta mig så ska jag visa vart den här ligger. Den är tung som fan men om ni är några stycken så ska det nog gå att forsla bort den.

Etapp 4

2008-07-24T09:07:00.001+02:00

06:47. Herrejävlar vilken tidig start. Vill minnas att O-ringen aldrig har så här okristligt tidiga starter men jag kan ha fel. Hursomhelst var det bara att ge sig ut i skogen. Medans jag gick där ute funderade jag på den eviga 5-dagarsfrågan. Är det bättre att ha sen start i början av veckan eller i slutet? Har man sen start dom första dagarna har man pigga ben att utnyttja dom upptrampade stråken. Har man däremot sen start dom senare dagarna är det lättare att göra ett bra lopp när ben och huvud börjar bli slitet. Svår fråga.

Dagens raska skogstur tog 2 timmar och 5 minuter. Under nästan hela passet låg jag på gränsen till att "rulla igång". Ni vet den där tiondelen av en sekund precis innan man går över från promenad till att börja springa. Just i det ögonblicket låg jag hela passet. Framme på tå och det enda som hade behövts var en lätt lutning av huvudet framåt och jag hade varit igång. Men jag avstod. Idag var inte rätt dag att få ont i knäna. Det gäller att hålla ihop veckan till slutet.

En sak som stört mig på sista tiden är mina minnsbilder av orientering. Förr, för inte så länge sedan hade jag ofta drömmar och återuppspelningar i mitt huvud från orientering. Känslor från lopp och förnimmelser av enskilda stigar, kontroller eller ibland en kamp mot konkurrenter. Inte så numera. Det enda som dyker upp i mitt huvud är att jag står beredd vid starten och håller en hand på kartan. Plötsligt börjar klockan pipa och jag spänner mig för att vid det femte långa pipet dra iväg. Men det kommer aldrig något långt pip.

pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip

Kvar står jag och lyssnar på loopen av korta pip utan att få komma iväg.

Så har jag det mest hela tiden.

Etapp 3

2008-07-23T23:14:00.001+02:00

Etapp 3 kan kategoriseras under: Katastrofer jag gärna varit utan. Hade långtgående planer på att ta en lång mountainbiketur idag men den idén frös inne. Om man nu kan prata om "frysa inne" i det fantastiska sommarväder man tryckts ner av. Kanske är det bättre att likställa dagen med en långsträcka på ett slyhygge en pissvarm julidag med flugor surrande i ansiktet. Jag vet inte vad som gick snett. Eller. Givetvis vet jag det men varför är kanske en bättre frågeställningen. Det är i alla fall inget att gråta över längre. Jag försökte minnas liknande katastrofala 3:e etapper och hade ett vagt minne från 5-dagars 1980 i Uppland. Det var premiär för mig på 5-dagars och jag bommade var och varannan kontroll med jävligt många minuter. Det var i alla fall så jag mindes det hela tills att jag öppnade kartpärmen. Mycket riktigt var etapperna 1, 2, 4 och 5 ganska usla insatser men se och häpna vad skedde etapp 3. Ett nästan rätt igenom fantastiskt lopp på en bana som verkligen liknar orientering för 13-14åringar. Jag kom 20:e den dagen bland 250 startande.

Men frågan är varför mitt minne från den etappen var katastrof. Är det så att man minns det man vill minnas? Oftast brukar man ju försköna det som hänt men AspLövet förvanskar tydligen sin bakgrund. Bättre att minnas dom dagar som havererat än dom som möjligen kan ha varit lyckade tydligen. Och här har jag gott omkring och trott att jag är en obotlig optimist. Så fel man kan ha.

Dagens 3:e etapp vill jag dock varken minnas eller förvanska. Jag vill bara att det ska bli en ny dag. Inte för att jag tror att den blir bättre utan för att variation på katastroferna är det som får en att hålla huvudet ovanför vattenytan.

O-ringen hemma hos AspLövet är rörigt

2008-07-23T00:53:00.000+02:00

00:50 avslutade AspLövet den 2:a etappen. Det hann med andra ord bli ny dag vilket innebär att jag kommer få köra 2 etapper under onsdagen. Både den 2:a som just avslutats och den 3:e. Men då kanske inte jag kan tillgodoräkna mig etappen som en tisdagsetapp. Blir tisdagen då en vilodag? Jävla skit då! Fast nu var ju den 2:a etappen den 6:e så kanske har jag kvar den 2:a om jag inte struntar i den och kör två 6:e etapper. Eller så kör vi på att den 6:e löptes den andra dagen eftersom den påbörjades då och så spar vi den 2:a till den sjätte dagen. Förmodligen spelar det ingen större roll i sammandraget då jag är rätt säker på att vinna hur det än genomförs. Min 6:e etapp bestod i alla fall av Lapin Kulta och tv-spelande i drygt tre timmar. Jag spelade ett FPS. Ni vet ett sånt där Första-Persons-Springande spel. Jag sprang och jag sköt men i ärlighetens namn satt jag fysiskt nedsjunken i en saccosäck. Men svettig om baken blev jag. Bara en sån sak.

Etapp 2

2008-07-22T17:07:00.001+02:00

Redo och klar för Etapp 2 kollade jag upp vad som stod på schemat för deltagarna på O-ringen. Medeldistans! Suck! Är det ens värt besväret? All energi rann ur mig som ölen ur den första burken efter ett Jukolalopp. Nu när vilodagen äntligen är borta från O-ringen kunde dom inte tagit ännu några kliv bakåt i tiden och kört 5 klassiska tävlingar också? Men vem är jag att klaga. Det är inte min kropp som ska stötas och blötas i dom Sälska fjällen. Jag hade behövt 5 vilodagar för att klara av ett 5-dagars just nu. Istället för Etapp 2 bestämde jag mig för att köra Etapp 6. Den Sjätte etappen. Redan på tisdagen alltså. Tokigt. Men inte behöver jag följa gamla intrampade fotspår när jag ändå sitter själv hemma i skrubben och kör ett 5-dagars. Därför kör jag alltså den sjätte etappen redan idag. Ölen är både kall och öppnad i solskenet hemma på terassen dit jag förflyttat min bleka lekamen. Jag tror det kommer gå bra för mig idag. Inte blir det någon medeldistans heller. Här körs en lång klassisk rackare som ska räcka ända fram till midnatt. Imorgon är det Etapp 3. Vem vet vad som står på tur då.

Permittering

2008-07-22T11:05:00.001+02:00

Mina Gubbvader, Gubbknän och blånaglar

behöver nya skor som kan samla damm i förrådet.

Etapp 1

2008-07-21T20:50:00.000+02:00

Ett hav av smultron av sötaste sort låg framför mina fötter. Jag satte mig ner och grävde ner hakan i härligheten. Det kom några myggor som provsmakade mig under tiden men dom gav ganska snabbt upp. Jag har den effekten inte bara på människor. Etapp 1 bestod av 70 minuter halvrask promenad i skogarna bortom dom nya hyggena men hitom det vackraste orienteringspartiet. Jag fick inte så mycket smak av det goda med andra ord. Smultrona inte inräknade i den ekvationen. Det bästa var att knäna inte gnällde mer än vad man kan förvänta sig. Fast jag hade å andra sidan inte förväntat mig någonting. Väl hemkommen fick jag en liten rapport från O-ringen. Ett rykte sa att det hade varit risigt. Jag arkiverade det ryktet under:

Otacksamheter och andra förbannade lögner

AspLövet has left the building

2008-07-19T20:33:00.000+02:00

Eftersom min semester startade med en katastrof så måste jag nagga vidare på mina ölkartonger. Kommer jag tillbaka så gör jag annars ses vi på andra sidan.

Förväntan blev till förvåning

2008-07-19T08:56:00.001+02:00

Ganska ofta hör och läser man att deltagarna på dom stora värdetävlingarna får köra träning på snarlika kartor och detaljstudera gamla kartor över tävlingsområdet. Jag har till och med läst om sprintdistanser där löpare själv skissat på banor och prickat in stora delar av hur det egentligen blev till slut.

Döm om min förundran då jag läser att löparna på VM´s medeldistans blev förvånade över terrängen och svårigheten på orienteringen.

Hmmm... Vart är vi påväg tror ni?

Orientering är självvald väg i okänd mark,
tankens skärpa vid kroppslig möda,
snabba beslut under spännande tävling.

Fredagen den 13:e

2008-07-18T23:57:00.005+02:00

Just idag. Fredagen den 13:e. Scary! Inte 13 som i dagens datum utan 13 som i 13 år sen jag sprang O-ringen. Tiden går fort på sportens baksida. Just idag har jag lämnat firman bakom mig för 4 veckor framåt. Vissa kallar det semester medans AspLövet kallar det hela för att ta av sig ryggsäcken och blyskorna. Planen är att kakla upp en vägg med billigt vitkakel från Byggmax som jag ska springa rätt in i med knän först. Inte huvudet som är brukligt utan knäna. Men först måste man dricka några öl. Jag har köpt på mig en stor jävla kartonghög med Lapin Kulta och den första har jag naggat hårt i kanten redan ikväll. När jag vaknar imorgon ska jag följa långdistansen på VM. Den klassiska distansen. Har ni funderat på varför den döptes till "klassisk distans" i tidernas begynnelse? Gör det. Vem som än vinner så är han/hon årets jävla världsmästare. Sen kan dom andra periferimästarna säga vad fan dom vill. Jag håller på Mats Haldin. En Korsholmspojk som far min. Om inte han vinner får gärna Mats Troeng vinna. Mr Dx Deluxe.

Oringen - Förr, nu och aldrig mer

2008-07-18T10:26:00.000+02:00

Nästa vecka drar O-ringen igång och jag kommer naturligtvis inte vara på plats. Men om. Men om det vore så att jag kunde vrida klockan tillbaka 20 år och sen konservera form och kropp hade jag varit med. Det är nog till och med så att om jag bara fick välja ett enda 5-dagars från starten 1965 till nu så hade jag valt 2008 i Sälen. Helt osett. Jag har en känsla av att det blr fantastisk orientering. Mitt första 5-dagars sprang jag 1980 och mitt sista 1995. Ingen obruten svit dock. Jag hade några skadår även på den tiden. Av dom år jag sprang måste jag nog ranka 1994 i Ångermanland som den bästa (tävlingsmässingt). Grymt bra orientering. Efter 1995 hade jag några år som deltagare i "supportklubben". Inte så mycket springa som något helt annat men oftast har jag blundat och tänkt på något avtändande vecka 30.

1995 avslutade jag i alla fall min karriär på 5-dagars i klassen H21A2. Skåne är inte direkt min favoritterräng. Alldeles för lätt för min smak. Jag lyckades ändå leva på min fantastiska orienteringsförmåga och få en skaplig placering til slut. Totalt bommade jag ca 3 minuter på hela veckan. Bästa placering blev E3 med en 16:e plats och jag kom 23:a totalt. Casper Giding vann.

Etappsegrare blev:

E1 - J.Ljungberg (Järfälla)
E2 - Casper Giding (Lidingö)
E3 - Christer Skoog (Kils OK)
E4 - Hans Melin (Hagaby)
E5 - P.Hansen (Hilleröd)

Undrar hur många av dom som är med och springer i år?

Förmodligen alla.

Dom jävlarna

Helsingin Sanomat 1976

2008-07-17T13:34:00.001+02:00

Ett mail damp ner i AspLövets mailbox och i skarp kontrast till det mesta som hamnar där var detta lite matnyttigt. Det rörde sig om en tidningsartikel i Helsingin Sanomat från Jukola 1976.

Nu är mina Finskakunskaper ganska obefintliga men åtminstone av bilderna kan man se att Björn verkligen hade gett allt där ute i skogen. Man kan även notera ett par schyssta brillor på Markku Salminen och visst är det väl ett par kompassrosen som Björn har på fötterna.

Den som bidrog med dessa sköna alster var mannen på bilden här nedanför. Det hör väl till allmänbildning att veta vem han är. I sina händer håller han Rasti Lumous "svintröja"

Flatbergen

2008-07-17T10:46:00.002+02:00

För vissa var besöket en euforisk löpupplevelse. AspLövet sprang inte. Han grät. Det är ännu inte utrett ifall tårarna berodde på den fantastiska terrängen eller om det var AspLövets oförmåga att springa i densamma som var orsaken.

Lat: N 60º 2' 11.60"
Long: E 23º 9' 25.58"

Balansrapport

2008-07-16T21:59:00.001+02:00

Ikväll har jag spelat Wii Fit. På grund av mina rätt aktuella knäproblem fick jag avstå den rena styrketräningen och fokusera på balansövningar. Först skulle man dock få reda på sin "Wii Fitness Age". Min hamnade på 50 år. Kanske mest för att jag falerade grovt på balanstestet. Dessutom tyckte Wii Fit att jag var på gränsen till överviktig. Inte lätt att stå och svära åt ett tv-spel när man vet att den har rätt. Just nu kallar jag spelet "Mii Fat".

Hursomhelst körde jag mest fotbollsnickar, slalom samt backhoppning. Bäst gick det i backhoppningen. Förmodligen för att det är en sport där det handlar om att komma så långt ner som möjligt. Det är jag bra på. Kanske borde jag nämna att jag drack öl också. Möjligtvis kan ölen ha inverkat på mina resultat. Jag missade nämligen förvånansvärt många portar i slalomåkningen.

Mii Fat

Less.

2008-07-16T08:06:00.003+02:00

Idag såg jag Niklas Jonasson på bussen. Han satt där i all sin smärthet och samspråkade med två snygga damer. Plötsligt gick han av bussen vid Marabou. WOW! tänkte jag. Niklas Jonasson jobbar på Marabou. Jag såg framför mig hur Niklas plockade ner praliner i Aladdin-askarna. Bara nedre lagret givetvis. Men jag förstod ganska snart att det inte kunde vara sant. Förmodligen var det Niklas look-a-like. Visst är det så att någonstans på jorden har vi alla en look-a-like. Det gör mig lite ledsen. Tänk att det finns en till AspLövet där ute någonstans. AspLövet-2. Jag hoppas förresten att han är nr:1 och jag är nr:2. Det är illa nog att han ska dras med mitt utseende tänk om han har förbannats med mina kroppsliga vedermödor också. Så jag hoppas på nr:1 för hans del. Jag kan vara nr:2. Andrahandssorteringen.

Annars är jag mest less. Inte ledsen. Förutom i frågan om min look-a-like då. Men less. Normalt när jag får ett bakslag så blir jag ledsen och bitter. En bitterhet som kommer farande som en kräkning efter en vansinnesfylla. Rätt upp i bröstet som gör att man får andnöd.

Men nu.

Less.

Jag har svårt att skaka fram engagemang och ork för mig själv och saker som normalt triggar mig. Just nu pågår VM. Andra år hade jag suttit fast med silvertejp på internet för att läsa och följa varje sekund. Inte i år. Jag spontansurfar förbi ibland men har svårt att känna glädjen i det hela. Kanske är det Emils bakslag som tagit ner mig på jorden. Eller att "live reultaten" är spärrade på jobbet. Fast kan sanningen vara att för varje litet bakslag så tar jag ännu ett kliv åt sidan. Bort från mig själv och det jag hållit kär. Jag förtränger hellre det jag vill än att åka med på den här bergochdalbanan. Min vagn har lossnat från spåret. Just nu har jag landat ute i taggbuskarna där ingen kan se mig. Det är rätt lugnt och skönt här. Ingen som stör och jag behöver inte bry mig om någonting.

Det enda problemet är myggen.

Reklam som gör AspLövet glad

2008-07-15T08:19:00.000+02:00

1976 Jukolan Viesti Revisit 2008

2008-07-14T20:44:00.005+02:00

En expedition är aldrig bättre än sin sämsta deltagare så jag höjde snittnivån genom att involvera två lite bättre killar. Vi åkte på slingrande asfaltsvägar som blev slingrande grusvägar som blev slingrande skogsvägar som helt plötsligt slutade vid en låst vägbom. Tack och lov var vi inom räckhåll för tävlingsområdet så vi parkerade i en gammal grop och stövlade iväg med tävlingskartan från 1976 som vägvisare. Vårt mål var att besöka och återuppleva Björn Nordins väg till den 1:a kontrollen som han bommade 1976.

Här ser ni dom två lite bättre expeditionsdeltagarna på ett hygge som inte fanns med på kartan 1976. Det bekymrade oss föga utan vi fortsatte raskt vidare med förväntan i bröstet.

När vi närmade oss kontrollen befann vi oss i en halvgles fantastisk blåbärsgranskog där mjuk ljung och öppna höjder omfamnade oss. Först trodde vi att det var en brant vi letade efter men ganska fort läste vi in oss och insåg att det var en sten som stod på spel. Sakta stegade vi fram mot stenen som bristfälligt reste sig ur myllan. På höjden där vi stått några ögonblick tidigare för att syfta in oss hade en av expeditionsdeltagarna på skämt sagt, "Tänk om ställningen sitter kvar". Vi skrattade alla bort det hela som en omöjlighet.

När vi kom fram till stenen drogs våra blickar mot något trälikt i bläbärsriset. Ljudet av våra hjärtan stegrades när vi fann en kontrollställning halvt gömd intill stenen. Förstummade smekte vi ställningen som inte brutits ned av tidens karga tand. Dom rostiga spikarna satt fortfarande kvar i det ruttna virket. Tänk! Det var just på denna ställning Björn Nordin stämplade i gryningen den 6 juli 1976. Och där stod nu vi. 32 år, 36 dagar och sisådär 5 timmar senare. Bäst som vi stod och försökte smälta det fantastiska som vi just upplevde hörde vi något som viskade i vinden. "Satan!" Kanske var det Björn Nordins ord när han äntligen fann skärmen som låg kvar mellan träden som en osalig ande.

Vår färd bort från stenen följde Björns bom baklänges. Vi stannade hela tiden upp och pekade ut exakt där han sprungit och såg det hela ske framför våra ögon. När vi befann oss i "bom-öglan" analyserade vi tallarnas höjd och gallringen som skett. Vi gissade att för 32 år sedan var det ganska tätt med ungtallar och sly just där så att Björn inte fick fatt i sig var inte svårt att förstå. På bilden nedan kan ni se varifrån Björn kom och vart han sprang innan han fick ordning på orienteringen och fick rätt riktning mot kontrollen.

Den gubbkroppade AspLövet hindrade expeditionen från att vandra hela banan så från den inledande kontrollen tog vi oss istället mot den dramatiska avslutningen. Vad som hände är följande.
[detta är baserat på tredjehandsuppgifter och logiska gissningar]

Trots den inledande bommen för Björn skärper han till sig är han med i täten vid 3:e sista kontrollen tillsamans med Järvenpään Palos löpare Markku Salminen. Markku som var en mycket god väglöpare grillade Björn på vägen och när han stämplar vid nästsista så är han i ledningen. Björn väljer att springa lite höger och kommer sen farande på den väg som ni kan se på bilden nedan.

När Björn kommer in till sista kontrollen vet han inte om att han är först. Troligen har Markku försökt gå rakt på till sista men dragit för mycket vänster och därmed kastat bort segern. Med största sannolikhet var vegetationen inte lika tät i ängskanten 1976 som det var nu när AspLövet kastade sig ut på målgärdet efter stämpling.

Turligt nog för Björn Nordin var spurten svagt utför så han kunde hålla undan och bärga segern till Gustavsberg 10 sekunder före Järvenpään Palo. På tv-bilderna från 1976 kunde man se Björn formligen stupa, totalt utmattad, över mållinjen. På bilden kan ni se målgärdet där sista kontrollen är i högerkant och målet längre ner till vänster.

Påväg hem var expeditionsdeltagarna överrens om att något magiskt just upplevts och att expeditionen var en 100% succé. Vi började även drömma om att någon gång genomföra alla Jukolakavlars sistasträckor på orginalkartor.

Men som alla vet är brustna drömmar vardagsmat för AspLövet.

Du där borta, kan du sopa på mig?

2008-07-14T09:45:00.001+02:00

Är det bättre att leva i ovetskap och på så sätt kunna nära en dröm utan att sträva efter ett svar eller ska man i det yttersta jaga svar på om drömmar ska krossas eller uppnås? Jag vet inte. Man mår väl lika dåligt oavsett vad man väljer här i livet.

Jag är, som så ofta, besviken på mig själv. I helgen fick jag ännu en gång bevis på hur ynklig min kropp är. Mina gubbknän som jag hållit styr på i flera månader med cykling, promenader och rehabövningar lyckades jag på en knapp timme flytta 2 år bakåt i tiden. Till en period där smärta var AspLövets vardag. En tid då man vaknade på nätterna med molande värk och trappsteg utfördes med smärtan som sällskap. Enklast vore kanske att flyga in Albert Belle som med ett av sina "korkade" basebollträn kunde sopa på mina knän en gång för alla. Hårt! Då slapp jag ens försöka.

Det mest tragiska, av allt tragiskt, är att jag befann mig i något som bara kan kallas ett Mecka av drömterräng. Svepande berg och lyrisk orienteringsterräng spred ut sig mil efter mil vart jag än vände mig. Men jag sprang inte ett steg. Inte ett steg. Det behövs så mycket mindre för att ta ner mig på jorden. Några ögonblick av livslust och så sätt man sig själv på plats. En plats jag befunnit mig på förr. Långt bort från drömmar om löpning. Långt bort från en spirande optimism. Långt bort från allt som betyder något för AspLövet. Men väldigt nära besvikelsen.

Den bästa besvikelsen är den man ger sig själv.

Kunkku

2008-07-10T09:26:00.001+02:00

Jag funderade lite på det här med första kontrollen på tävlingar. Det bästa sättet att tackla dom är som AspLövet brukar göra. Pang på! Gärna med stenhård utgångsfart och sen inget bomtjafs. Och när du ändå har börjat på ett sunt sätt kan du lika gärna fullfölja hela banan i samma stil. Ungefär som jag gjorde på Norrteljes tävling 1995.

Fast mjäka inte runt som jag gjorde. 5:a!! Vad fan!! Jävla Greger (och dom andra 3 vilka lallare det nu var) Hur kunde jag inte vinna med ett sånt bra lopp? Kanske var jag ute och söp kvällen innan. Det är ju inte fy skam det heller. Att supa alltså. Det måste vi ta mig fan fira. Ikväll hänger jag i baren på båten till Åbo. Viking Line. Ni hittar mig längst ut på ena hörnet i baren. Jag har en ljusgrön t-shirt på mig med texten "Kunkku".

Kungen!

Det är jag det.

Upprättelsen

2008-07-10T08:40:00.000+02:00

Ikväll ska jag åka till Finland. Mina resplaner är inte samma sak som min hemliga agenda. Om tillfälle ges kommer jag smita förbi Ekenäs. 1976 bommade Björn Nordin första kontrollen just i Ekenäs på den sista och avgörande sträckan. Jag ska ge Björn upprättelse och själv spika den där luriga kontrollen. Eller upprättelse och upprättelse. Det var ju inte värre än att Björn Nordin sprang så bra att Gustavsberg vann Jukola det året. Men ändå. Jag kan själv känna stressen Björn måste haft vid den 1:a kontrollen. Det är nästan så att man vill vara på plats och skrika, HÄR ÄR DEN BJÖRN!! DU LETAR ALLDELES FÖR TIDIGT!

Björn gick ut drygt 3 minuter efter täten och han troddde nog att han brände sina chanser redan vid ettan. Men det är just det som är så fantastiskt med orientering. Vinden vände och plötsligt fick Sverige ett segrarlag på Jukola. Den andra Svenska segern sett historiskt (Hedemora vann 1965). Men. Jag kan inte sluta tänka på den där 1:a kontrollen. Om tillfälle som sagt ges ska jag åka dit och spika den där jävla stenen. Rakt på bara! Ingen kompass eller sånt skit utan enbart känsla och sen rätt på. Spik! HA!! DÄR FICK NI!, ska jag skrika och minnas Björn Nordin som en av världens bästa orienterare. Han har säkert vunnit många lopp där uppe i himlen sedan han gick bort för 7 år sen.

Hårda gubbar efterlyses

2008-07-09T09:27:00.000+02:00

Jag har funderat lite på skillnaden mellan 10mila och Jukola. Ni vet hur svårt vi har i Sverige att locka löpare att springa 10mila medans dom i Finland bara behöver knacka dörr ute i byarna så ställer folk upp oavsett ålder och förmåga. Vi har helt klart en vekare attityd och mindre stolthet för vårt sport här. Se bara på mig som ett praktexemplar ur den skolan.

Därför kan jag ändå glädja mig över att i vår klubb har vi några gubbar som inte räds dumdristiga utmaningar. Till exempel hade vi 2 lag på årets Jukola och som avslutare i dom bägge lagen hade vi far och son Enström. Eller kanske man säger son och far då det var i den ordningen dom blev uttagna. Hursomhelst skiljer det nästan 30 år mellan far och son och båda tog sig runt med mer än äran i behåll. Far Enström som dragits med skador tvekade inte att ställa upp och givetvis drog han sönder sig under loppet men det var inget som stoppade hans fart mer än nödvändigt eller dämpade hans glädje över att få vara med. Det är såna gubbar vi behöver här i Sverige.

Om ni undrar varför dom håller i öl på bilden så ska ingen skugga falla över The Enströms utan givetvis var det vraket AspLövet som tvingade dom att posera på detta sätt.

Olika platser. Samma behandling.

2008-07-09T09:06:00.002+02:00

Igår skrev jag ett kommentarsvar på ett inlägg där jag påpekade att Firman kört upp något hårt där bak på alla oss som jobbat länge. Inte skönt alls la jag dessutom till och så är det ju. Döm om min förvåning när jag idag på min dator hittar ett Juk08lakort jag missat. Uppenbarligen får jag även något hårt där bak i mitt privatliv. Jag blir lite konfunderad över bilden då det ser ut som att jag njuter av behandlingen. Men det är kanske som dom säger. Av nära och kära kan man ta lite mer skit utan att behöva gnälla om det.

Fan vet vad

2008-07-08T23:09:00.001+02:00

Ikväll var det sommartävling för klubbkamrater jag knappt minns. SommarTouren. En tävling som jag var med och introducerade 1991. Det var några år sen och den har lockat folk allt sedan dess. Ikväll sprang inte jag. Har inte halkat runt en SommarTour sedan 2004. Gubbvader och Gubbknän sätter sin prägel på en föredettings liv helt klart. Istället för att försöka gå ifrån "träsket" inmundigade jag starköl. Fyra stycken starköl för att vara exakt. Alldeles lagom för att glömma bort varför man inte springer Sommartouren en tisdagskväll. Det är så lätt att ta till alkohol när man är uppsagd från jobbet och avpolleterad från det enda intresse man har på sin karga fritid. Orientering. Det är knappt jag minns hur kul det var. Kanske är det bara ett överskattat hjärnspöke. Kanske kan jag lika gärna intressera mig för fan vet vad. Det ska vara kul ha jag hört.

Fan vet vad.

Jag ger mig fan på att lycka kommer i såna doser.

Små.

Obetydliga.

Sånt man inte behöver bry sig om.

Rask dvala

2008-07-08T19:17:00.001+02:00

Jag känner mig som en promenerande Forrest Gump numera. Går nästan varje dag en timme eller mer. Lyssnar på exakt samma musik som jag gjort hela året. Ray LaMontagne. Inget annat. Om och om och om igen. Samma deppiga musik i en oändlig loop som vaggar in min raska promenad i något som mest liknar rask dvala. Idag när jag gick hem från jobbet vaknade jag plötsligt till när min chef tvärstannade med sin snabba dyra bil intill mig. Han undrade varför jag var ute och vinglade på en hårt trafikerad asfaltsväg. Jag tittade mig omkring och sa att jag inte visste varför jag gick just där men någon anledning fanns det nog. Han påpekade att det var regn påväg och undrade om jag ville ha skjuts hem. Jag pekade på klockan och sa att tid är viktigare än bekvämlighet. Han drog iväg så gruset sprutade medans jag snabbt föll in i min raska dvala. Sen minns jag inte vad som hände.

Tillbaka där jag började

2008-07-07T21:40:00.001+02:00

För att verkligen suga ut all glädje ur sommarens uslaste väderlek tog jag en lång rask promenad rätt ut i skogen. Efter 45 minuter stannade jag till och vände upp blicken som vilat en meter framför mina fötter. Jag såg skog som kändes obekant trots att jag visste exakt var jag var. Jag hade kameran med mig för att ta ett kort. Tanken var att kortet skulle symbolisera en vändning i AspLövets liv.

I'm done with the road I'm walking

Men jag tog aldrig något kort. Jag behöver inte minnas platsen där jag vände tillbaka. Det är ju framåt jag behöver gå. Inte bakåt. Nästa gång kanske jag inte stannar upp. Bara går vidare. Bort. På vägen hem sprang jag några steg för att skingra mina tankar. Det kändes lätt och knäna sa ingenting. Hade jag inte vetat bättre hade jag fortsatt springa. Men jag hade ingen brådska till platsen där jag började 90 minuter tidigare.

I'm done with the road i'm walking

2008-07-07T08:28:00.001+02:00

Det kom ett mail till AspLövet från Centrum OK. Tydligen ska dom åka till O-ringen och har beslutat sig för att sluta supa på helgerna. Dom verkar ha teorin att om dom super mindre och tränar mer så kommer dom orka springa mer i backarna som väntar. Man kan tycka att den insikten borde ha kommit tidigare för att dom ska hinna få någon effekt av sin plan men vem är jag att lägga mig i.

Dom skickade dessutom med en låt som dom tyckte borde tilltala mig.

Gluecifer - Easy Living

"I'm done with the easy living
I'm done with the easy living
I'm done with the slack you're giving me
I'm done with the easy living

I'm sitting in a house so pretty got a life so shitty and i want no pity
Come on with the nitty gritty yeah come on and hit me coz i'm feeling shitty

I'm done with the words i'm saying
I'm done with the words i'm saying
I'm done with the game i'm playing
I'm done with the words i'm saying

I'm done with the road i'm walking
I'm done with the road i'm walking
I'm done with the goddamn talking
I'm done with the road i'm walking"

Hmmm...

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Spontant känns det som att Centrum OK vill att jag ska rycka upp mig och sluta vara AspLövet. Eller så är det ett subtilt värvningsförsök. Kanske vill dom ha någon som super åt dom på helgerna medans dom tränar.

Det skulle jag kunna göra.

Tips på ett bra träningspass

2008-07-06T22:24:00.002+02:00

Sätt på dig funktionsdugliga träningskläder. Klädsel spelar för fan ingen roll det är ingen jävla skönhetstävling. Värm upp i 10-15 minuter för att mjuka upp din stela kropp. Här behövs ingen jävla uppvärmning! Vänta till i morgon så ska du få känna på stel din jävla mes. Sätt igång och spring i lagom takt. Inte lagom utan fort. Jävligt fort! Försök att hålla en jämn fart genom hela passet. Om du inte går ut hårt och ökar hela tiden ska jag sparka in kulorna på dig din jävel. Om du upplever illamående avbryt passet. Om du spyr din jävel så får du slicka upp det också. Efter passet alltså så stanna för fan inte upp. När träningspasset är slut jogga ner. Träningen är för fan inte slut förren jag säger till. Glöm inte att stretcha. Håll Käften. Vi är inte klara ännu. I duschen kan d.. Håll Käften!! Vi är fortfarande inte klara. Hör du dåligt din jävel. När du plan.. Håll Käften!!

Håll Käften!!

Håll Käften!!

IOK har jag inte mycket för

2008-07-05T23:27:00.000+02:00

Idag när jag var ute och gick med Birro mötte jag Sveriges IOK-representant Gunilla Lindberg. Hon utövade stavgång. Detta fick mig osökt att inse något. Sannolikheten att stavgång kommer med på OS-programmet före orientering är överhängande. Denna insikt störde mig föga. Jag ser fram emot skandalerna i stavgångssporten när det börjar komma in doping och materialfusk. Men efter en stund tänkte jag inte mer på saken. En servitris ställde nämligen fram kvällens 3:e starköl på bordet framför mig. Gud vad jag jag gillar servitriser som inte drar benen efter sig.

Seg - Segare - AspLövet

2008-07-05T13:22:00.003+02:00

Ta en titt på dom här gubbarna på bilden. Ingen skugga ska falla över deras skönhet eller duglighet som cyklister och dom kan alla föra sig socialt här i livet och trevliga som få andra är dom. Men dock. Alla är dom gubbar över 40 år och normalt ska jag cykla cirklar runt dom här gamlingarna. Men inte idag. Kändes bra första 10km på dagens MTB-runda men sen var det som att någon drog en alldeles för tajt kroppsstrumpa över mig och jag segade ihop som fasiken. Efter det var det 45 kilometers väntan på att det skulle släppa.

Snart släpper det.

Snart släpper det.

Ska det aldrig släppa?

Vad fan!! Det släpper inte!!

55 km på 2 tim och 35 min. Segaste rundan i år. Antingen beror det på att jag drack öl och whiskey igår eller så kan veckans 5 tidigare fysiska aktiviteter ha satt sig i kroppen.

Eller så är jag inte bättre än såhär. Som en seg gammal gubbe över 40 år. Vilket i och för sig är ganska nära sanningen.

Tallhed upphittad

2008-07-03T18:15:00.000+02:00

Idag tog jag en 100-minuters promenad hem från jobbet iklädd jeans och finskjorta. Jag kände mig lite som Michael Douglas i filmen Falling Down där jag svettandes gick och svor för mig själv med melankolisk musik i hörlurarna. Hursomhelst lättade sinnet lite när jag klev in på rullstensåsen mellan Upplands Väsby och Sollentuna. Där hittade jag nämligen lite träbanor byggda av vad det verkar "North Shore entusiaster"

Nog för att jag har en dödslängtan men jag vet inte om jag skulle vilja cykla ut och hoppa från det där droppet. Risken är att man inte dör utan bara bryter benen och så ligger man där och tycker synd om sig själv tills att några bärplockare hittar en frampå höstkanten.

Vad som inte syns på den här bilden är att i vänsterkant är det en grusgrop så det är ytterligare någon meter ner innan man landar.

Tourettes [introverta] syndrom

2008-07-03T14:08:00.001+02:00

Jag börjar misstänka att jag lider av Tourettes syndrom. Kommer allt oftare på mig själv med att tänka dom mest bisarra och onämnbara saker när jag möter folk. Tack och lov bara inombords än så länge. Antar att det är min introverta sida som håller publika yttranden borta. Inget ont som inte har något gott med sig alltså.

Jag tror det hela drog igång när jag började titta mig själv i spegeln varje morgon för att ha något att äcklas över i min vardag.

Gör vad fan du vill, jag bryr mig inte

2008-07-03T08:14:00.000+02:00

Jag har funderat rätt mycket på O-ringen, som jag givetvis inte själv ska deltaga på men ändå. Det här med lift upp till ena etappen hade nog roat mig väldigt mycket. Kanske borde jag åka upp i skidmundering och skidor på fötterna för att ta en tur i liften. Väl på toppen kliver jag inte av utan åker ner igen till liftstarten där jag med beviken röst säger.

"Det är ingen idé grabbar. Det finns ingen snö på toppen heller"

Fast samtidigt som jag tänker allt detta kommer jag på att jag inte alls kan åka upp till Sälen. Dels för att jag inte tror att miniskidorna ligger kvar på vinden hemma hos mina föräldrar men kanske ännu mer för att jag den veckan befinner mig på en lite finare campingplats i Örebro. Det var inga alls problem att få tag på en stuga i Örebro kan jag meddela. Nu har jag i alla fall chockat mig själv genom att börja ragga en karta i närheten av den här lite finare campingen. I så fall blir det första löppasset på väldigt länge. Inte så smart förmodligen men jag bryr mig ju inte om någonting längre. Imorse när jag tittade mig i spegeln sa jag till mig själv.

"Gör vad fan du vill, jag bryr mig inte"

Med ett sånt motto blir livet blir så mycket lättare att leva, har jag upptäckt.

Kul men lätt bana

2008-07-02T15:16:00.002+02:00

Fan! Det gick bra för mig på dagens kval i medeldistansen på junior-VM. Bommade inte många meter. Mindre än 10. Möjligen mer än 5. Konstaterar också att det var ett spretigt startfält där orienteringsförmågan går hand i hand med den ungdomliga entusiasmen. Hellre cool och rätt klädd än fokuserad på uppgiften. Typiska juniormisstag. Jag är ju 42 år så det var längesen jag var cool. Rätt klädd för den delen också? Imorgon är det final på medeldistansen. Jag vinner nog.

Hallå!! Kan ni låsa upp dörren så jag hinner ner till Göteborg?

Fan vad den här tvångsjackan skaver...

Semesterplaner VS Semesterdrömmar

2008-07-01T11:34:00.000+02:00

Jag är på ett jävla humör idag

2008-06-30T21:40:00.000+02:00

Jag är på ett jävla humör idag. Fortfarande alltså. När jag kom hem var hallen fylld av Miniknatarnas leksaker så jag fick spelet och började sparka på sakerna. Det flög bilar och Star Wars gubbar så det smällde i väggarna. För att inte riskera hälsan hos nära och kära gick jag ut och gick. En rask promenad. Fortfarande en tragisk sysselsättning. En vacker dag kommer jag ta livet av mig under en rask promenad. Det blev i alla fall 90 minuter på ett elljusspår jag sett förr. Oftast i raskare takt dock. När jag kom hem kröp en fästing på armen. Det hör inte till vanligheterna i AspLövets liv. Normalt skyr fästingarna mig som elden. Har faktist under hela mitt liv, som besökt både en och två skogar, bara haft en enda fästing som satt sig fast i mitt feta hull. Den självdog. Stackarn.

Nu är jag trots allt fortfarande jävligt förbannad.

Kanske är det för att jag inte bryr mig om någonting.

Jag är på ett jävla humör idag

2008-06-30T13:24:00.001+02:00

Jag är på ett jävla humör idag. Redan imorse var jag tvungen att sparka mig själv ur sängen annars hade jag nog legat där ännu. Vet inte vad det beror på. Kanske är jag bara sån numera. För att kyla ner mig lite så gick jag ut i regnet för att ta en timmes rask lunchpromenad. Där dök den där sunkigt raska promenaden upp igen. Jag hatar helvetet. Tror inte att promenaden gjorde någon nytta tyvärr. Jag for fram på elljusspåret vid Sanda och folk jag mötte tog nästan steg ut i skogen när jag kom farande. Kanske kan min stirriga blick och fradgan som samlades i mungiporna ha något med deras reaktion att göra. Till och med en ganska kraftig man med en ilsken schäfer som sällskap klev åt sidan. Deras reaktion eller regnet gjorde inget för att lugna ner mitt sinne. Funderade under rundan på varför jag är irriterad men kunde bara komma på att jag inte bryr mig.

Jag bryr mig inte om någonting.

Uppenbarligen gör det mig jävligt förbannad.

Halvmesyrer till träning

2008-06-29T14:24:00.001+02:00

Jag har under dom senaste 15 timmarna utfört något som i alla fall angränsar till fysisk aktivitet. Det började igår kväll med en lång halvrask promenad i skogen som tog 90 minuter. Just dom här "raska promenaderna" har jag svårt att erkänna, inför mig själv, som träning utan det är mer skam än glädje över det hela. Även om det är fantastiskt skönt att vara ute. Dessutom inser jag att det är bara ett par stavar som skiljer mig från den totala förnedringen.

Idag tog jag, Dalis och Kirre en lång MTB-tur. Vi körde på i behaglig fart längs med Norrviken och Edsviken för att sen stanna till i Hagaparken där vi tog en lite fiiinare fika. På vägen hem var det mest intressanta då vi körde fast i ett stort vägbygge. Vi vägrade vända om vilket innebar att vi till slut fick skicka cyklarna och oss själva över ett högt staket och släpa oss genom 300-400 meter obanad terräng innan vi hittade något som var cykelbart. För min del stoppade passet på 53km med en effektiv cykeltid på 2 tim 40 min.

Helt klart är det dock att för en gammal otränad kropp kan trötthet ändå komma ur såna här halvmesyrer till träning.

Jan Troeng gör det jag vill göra

2008-06-28T16:30:00.002+02:00

Som alla andra följer jag Jan Troengs fantastiska cykeltur från Nordkap ner mot jävligt sydligare breddgrader. Han verkar ha det bra och jag kommer på mig själv med att ha en väldigt oklädsam avundsjuka mot hans cykeltur. Inte mot Jan alltså. Han är säkert skittrevlig. Men varför får han göra sånt där roligt när jag sitter hemma i skrubben och hostar tänker jag? Svaret på den frågan vill jag inte veta så jag trycker ner hela frågeställningen så långt det bara går i mina gubbvader.

Just som jag skriver det här ser jag att han och hans tillfälliga följeslagare rullar in i Seinäjoki. Kanske tar dom en matpaus med lite knackkorv och en Jaffa medans dom njuter av den tystlåtna gästvänligheten som Finland är så berömt för. Just i Seinäjoki var jag 1984 och sprang Fin-5. Jag gick orienteringsmässigt bra men hade sega ben. Det släppte först veckan efter då jag åkte ner och sprang 5-dagars i Blekinge. Resultat från Fin-5 saknar jag tragiskt nog men i Blekinge kom jag 4:a i H17E2. Jag hade bra grepp om andraplatsen på slutet av 5:e etappen men drog snett mot sista och fick släppa förbi mig 2 st på den malören. Jävla skit och förbannelse helt enkelt. Som mitt liv i största allmänhet.

Förnedring ska vara gratis

2008-06-28T15:47:00.000+02:00

Det ska vara fan att hosta sig fram genom tillvaron. Har snart hostat i fyra veckor och ingen ända på rosslingarna i bröstet verkar det var. Har försökt med alla möjliga och omöjliga medel att skrämma skiten ur den här sega och segdragna hostan men den ger sig bara inte. Kanske borde man gå till en doktor. Men jag ids inte för han kommer ta en titt på mig och säga att det är ett virus. Betala på vägen ut säger han säkert och skrattar. Jag har den relationen med läkare har jag upptäckt. Dom behandlar mig aldrig utan hänvisar bara till mina ynkliga gener. Jag har tröttnat på att betala för att bli förnedrad. Förnedring tycker jag ska vara gratis.

Orienteering Today

2008-06-26T13:03:00.002+02:00

Vet ni vad!

Jag tycker att hela orienteringsvärlden borde prenumerera på Orienteering Today. Bortsett från att det är en bra tidning med trevliga reportage och kartor från hela världen så kan man i senaste numret beskåda två foton av självaste AspLövet. Bland annat ett helt uppslag med mitt "Nattåg" från årets 10mila som bakgrund. Ganska schysst bild om jag själv får säga vad jag tycker. Helt objektivt givetvis. Men det är inte därför tidningen borde ha många prenumeranter. Om den här tidningen kunde bli en mjölkkossa för dom ansvariga utgivarna kanske AspLövet lägger ner lite energi i tidningen och börjar bomba utgivarna med material. Givetvis mot betalning. Tidningen blir helt enkelt "AspLeaf Today" i framtiden. Fast när jag tänker efter kanske "AspLeaf Yesterday" passar bättre. Skit samma.

Det är i alla fall dit jag vill komma. Antingen börjar ni prenumerera på Orienteering Today eller så skickar ni pengarna direkt till mig. Någon jävla nytta ska jag väl ha av er som halkar in här av misstag. Det ska kosta att göra misstag. Så att ni lär er att inte repetera era faleranden här i livet. Betala och stäng dörren efter er helt enkelt.

Vem vet. Är ni riktigt duktiga så kanske jag erbjuder Orienteering Today att få ett exklusivt utvik med AspLövet. En plansch i mittuppslaget på AspLövet ståendes i en mosse nersjunken till knäna iförd ett par trasiga superkalsonger. Inget annat. Bara kalsongerna och den blekfeta pluffsiga kroppen som lyser upp skogen.

Den bilden kan ni ha på er näthinna resten av dagen.

Hoppas att ni inte ätit lunch ännu.

Hörde jag kassler?

Här hade mera torrträning behövts

2008-06-26T08:22:00.000+02:00

Att bry sig för mycket kan inte vara fel

2008-06-25T23:16:00.000+02:00

Mmmmmm... Det här med att bli vardagsfull hade jag nästan glömt bort hur trevligt det är. Ikväll har jag i alla fall lagt upp en fantastisk plan för AspLövet. Med hjälp av alkohol. Det går så mycket bättre då. Har jag märkt. Han ska sluta bry sig. AspLövet alltså. Den jäveln. Vad är då skillnaden mot förut? Han, AspLövet alltså, har väl aldrig brytt sig. För mycket. Precis. Han har aldrig brytt sig för mycket. Han ska sluta bry sig för lite. Mera för mycket. Invecklat? Det är ingenting mot vad AspLövet känner. Den jäveln. Från och med nu ska han bry sig jävligt mycket. Om vaddå? Allt för fan!! Men mest om sig själv. Det är ingen annan som bryr sig om AspLövet så själv är bästa dräng och om det ska bli något kul här i livet får man ta med sig själv bakom hörnet och tafsa på sig själv. Att bry sig. Om sig själv. Det är där AspLövet befinner sig just nu. Imorgon. Då är det jag som ser till att AspLövet bryr sig jävligt mycket om sig själv. Det ska jag se till. Om jag så får sparka in tänderna på den jäveln för att han ska förstå. AspLövet. Den jäveln. Eftersom ingen annan bryr sig måste han själv förstå.

Skål! säger jag till AspLövet och hans nya liv.

Men han sover redan.

Den jäveln.

Skål! säger jag.

Och undrar om AspLövet överhuvudtaget minns kvällens planer imorgon.

Jukoleye

2008-06-25T10:16:00.000+02:00

Där borta springer dom.
Men jag minns inte själv.
Hur det känns.
Att springa.
Jag minns bara.
Att det var kul.
Jävligt jobbigt.
Men kul.

En varm rumpa känner ingen oro

2008-06-24T11:30:00.001+02:00

Idag när jag gick på lunch såsade jag lite när jag gick ut genom dörren och kom nästan i kläm. Jag skrockade lite för mig själv och insåg att på det här stället är det inte bara dörren som sparkar en i baken. Jag behövde komma bort. Från mig själv och min odrägliga tillvaro. Jag begav mig ut på gatorna för att se om mitt liv låg och skräpade någonstans men ganska snart började jag frysa. Svensk sommar tänkte jag och köpte en kvällstidning. I den läste jag om vanliga människor. Såna som du och jag sa jag högt till mig själv och dom som stod i närheten. Förutom att dom verkar veta någonting. Vad vet jag inte. Ikväll ska jag ta på mig en jacka och långkalsonger när jag går ut och letar efter mitt liv. En varm rumpa känner ingen oro brukade alltid min mamma säga. Nej. Det gjorde hon nog aldrig. Det hittade jag på. Jag minns inte vad min mamma sa till mig när jag var liten. Om jag inte hittar mitt liv ikväll ska jag ställa mig nedanför min terass och slänga småsten på glasdörrarna. Vem vet. Kanske är det jag själv som öppnar. Då ska jag skrika till mig själv. GE DIG IVÄG! Det kan jag gott ha.

Juk08la-Pussen

2008-06-23T22:18:00.000+02:00

Det borde vara skottpengar på folk som tar kort på en när man bara vilar ögonen lite.

Fast det är ju klart.

Med den regeln hade jag själv varit död flera gånger om.

Tomt

2008-06-23T17:42:00.000+02:00

Idag har jag varit alldels tom i kroppen. Med Juk08la avklarat och årets enda tävling (lida Loop) genomförd har jag noll planer för mitt liv. Målsättningar och drömmar har helt plötsligt flagnat bort från min dementa kropp. Det är sex månader kvar till 2009. Det kan nog komma att bli dom sex längsta månaderna i mitt liv.

Om jag blundar kanske det går några extra sekunder....

Bortkastade chanser

2008-06-22T21:34:00.001+02:00

Jag har haft rätt många projekt under Juk08laåret som aldrig sett dagens ljus. Både i förberedelserna under året och under själva Juk08lahelgen. Vissa har verkat bra i teorin men sen inte funkat i praktiken medans andra fått stryka på foten på grund av tidsbrist. Men en idé som jag hade tänkt genomföra föll bort i sista sekunden och inte alls med vilja tyvärr.

Jag hade filat på en affärsinriktad idé där jag skulle tjäna grova pengar på Emil Wingstedt och Thierry Gueorgiou. Jag hade tagit fram masker med dessa herrars ansikten och med hjälp av två klubbkamrater skulle jag sen sälja fototillfällen. 20 SEK (2€) var tanken att det skulle kosta att få fota sig med Emil och Thierry där jag skulle agera försäljare på TC och på båtterminalen. Jag är övertygad om att vi hade tjänat grova pengar på berusade orienterare som inte såg skillnaden på dom riktiga killarna och mina maskförsedda.

Men det sket sig. Först hade jag maskerna i tältet alldeles för långt bort från TC och sen väl på terminalen hade AspLövet tappat fokus och glömde helt enkelt bort vilken guldgruva som låg i väskan. Jävla skit och förbannelse helt enkelt. Jag hittade dom i väskan när jag kom hem och grät en stund över detta bortkastade tillfälle. Innan jag arkiverade dom i förrådet gav jag Emil och Thierry en puss på kinden. Vi får hoppas att det kan bli gemensamma affärer i framtiden istället

Nu undrar någon säkert vad det hade kostat att fota sig med inte bara Thierry och Emil utan även att få med AspLövet på bilden. 50 SEK (5€) hade det kostat. Man vill ju inte sälja sig för billigt. Nu blev det ju ändå så att AspLövet horade sig på ett kort alldeles gratis (bilden med Karjalaflaskan i hand) Detta beror på att det kortet togs av en representant från SOFT. Man vill ju hålla sig väl med förbundsfolk.

Mappilainen

2008-06-22T09:18:00.000+02:00

Jag körde en gammal trotjänare på bussen till Juk08la. Vet inte om den var för svår eller om tidsmarginalerna innan vi var framme var för tajta men ingen var i närheten av att hitta alla kontroller. Den kan nog vara klurigare än den ser ut. Det sönderstyckade partiet gör att det blir svårt att scanna av området i enkla sjok tror jag.

Men vem har någonsin önskat sig ett lätt liv att leva.

Favorit i repris

2008-06-20T22:42:00.001+02:00

Idag har AspLövet gått torrskodd på självaste midsommaraftonen. Eftersom den här 3-veckors hostan inte ger med sig, trots ett tappert försök på Juk08lahelgen där sömnbrist och alkohol borde ha varit en huskur som tagit död på dom svåraste bacillerna, så är sjukläget sämre än väntat. Nu var det kanske ingen alkohol som inmundigades under dagen men tankarna var fortfarande i den regionen. Kom nämligen att tänka på en sak som hände på Jukola.

När tävlingen var avslutad släppte CoachLövet allt vad som handlade om ansvar och tänkte bara på sig själv. Egoistiskt kan tyckas men vad gör man inte för att få agera oansvarigt. Hursomhelst befann sig plötsligt AspLövet i öltältet på TC när telefonen ringde. I luren hördes en okänd röst som visade sig tillhöra någon från en av klubbarna som delade buss med AspLövets klubb. Tydligen satt dom färdigpackade i bussen som ville åka mot Åbo allt medans AspLövet stod med 2 goda kamrater i öltältet. Så tokigt det kan bli.

Jag fann det hela väldigt komiskt när det hände.

Sanningen är att jag fortfarande finner det hela roligt.

Jukolafördärvet

2008-06-19T12:14:00.001+02:00

Vill du se den i lite större format klicka här

Bra jobbat Silja Line

2008-06-18T08:44:00.002+02:00

Det har skitit sig med Silja Line sen dom såldes till Tallink. Jag kontaktade ganska omgående kundtjänsten på Silja Line för att höra om dom fått in någon upphittad mobil. Dom var måttligt intresserade av att hjälpa mig utan gav mig bara ett telefonnummer till båten. Förmodligen fick jag telefonnumret till maskinrummet för ingen svarade på mina 15 försök väl utspridda på ett dygn. Kontaktade återigen Silja Lines kundtjänst, via mail denna gång, och blev då hänvisad ännu en gång. Nu var det hittegodsavdelningen på någon obskyr ort jag skulle prata med. Där svarade dom ganska direkt men informerade bara att kvarglömda saker inte kommer till hittegodsavdelningen förren tidigast en vecka efter det upphittas. Sannolikheten att min mobil kommer så långt innan den försvunnit i någon lågavlönade stackares ficka är nog minimal.

Jag införskaffade en ny mobil idag.

Det kom ett mail till AspLövet

2008-06-18T08:30:00.000+02:00

Det kom ett mail till AspLövet med en bild bifogad. På den kan man klart och tydligt se hur jag håller i en flaska Karjala. Kan det vara den mystiska flaskan i min väska? Men då frågar sig AspLövet.

Varför drack jag inte upp den?

Varför minns jag inte busspausen?

Vem har druckit upp alla öl framför mig?

Varför ser jag ut som en städkärring från Estland i min nya buff.

Att sticka ut hakan.

2008-06-17T13:44:00.000+02:00

Brød og sirkus

2008-06-17T11:44:00.000+02:00

Jag ser att OPN.no kallar AspLövets Juk08laresa för "brød og sirkus". Vad fan kan det betyda. Att hela Juk08la spårade ut för AspLövet och blev en cirkus det är jag enig med Geir om men vad har brödet med mig att göra. Kanske är jag lite torr i kanterna? Eller så är sanningen bakom brödet att jag är jävligt pinsam. Det var nämligen just det betyget jag fick på hemvägen av en fd. klubbkamrat.

Jag kunde inte annat än att hålla med.

Påtal om något annat.

2008-06-17T08:27:00.001+02:00

Sådärja, då har man tagit igen några sömntimmar, förbrännt det mesta av alkoholen och börjat sortera dom intryck som inte kategoriserats under minneslucka. Måste säga att om den nu blev min sista Jukolaresa så stöp jag med flaggan i topp. För stöp gjorde jag. Hade jag inte varit en gift 42-årig tvåbarnsfar hade jag berättat hur min båtresa slutade men nu lägger vi locket på vad gäller den avslutningen och tittar istället på själva Jukola.

Överlag var det, som alltid, ett fantastiskt arrangemang. Att leta fel bara för att är så jävla Svenskt så det skiter vi i men några saker har fastnat i mitt sönderfestade huvud.

Jukolastarten. Herrejävlar om det inte var den mäktigaste starten någonsin. Nu var det ju ett ganska märkligt upplagt TC där man hade svårt att hitta plats för att följa såväl starten som inspurten på ett bra sätt. Tur då att storbildskärmen fanns och med "pacecar" och krankamera blev det bra tv-underhållning. Det kändes som att det aldrig tog slut på löpare ner i den första svackan före K-punkten och sen att få se lamporna sprida ut sig som en solfjäder var mäktigt.

Storbildsproduktionen. Det verkade från sidan om, där jag stod, som att det var rejäl orientering i år. Det bommades friskt även av stjärnlöpare och mycket av detta fick man se på trackingen både live och återuppspelat i efterhand. Många kamerakontroller gjorde att jag långa stunder stod och tittade på tv-skärmen istället för spurten. Vad är det dom säger, TV är bäst live. Dock borde bildproducenten gå en kurs i hur man bäst visar orientering. Alldeles för ofta tog dom bort gps-trackingen för snabbt eller kontrollkameran efter 100 lag för att visa dom där jävla närbilderna på en tallgren eller det där grässtråt som ta mig fan fick mer tv-tid än topplagen. Sen var det väl måttligt kul med reklam men det får man nog köpa för att få tillgång till sånt här. På tal om arenaproduktion så tycker jag lite synd om den Finska speakern. Det kan inte vara lätt att stå bredvid Per Forsberg som är så proffsig och kan så mycket om alla löpare. Långa perioder dök den Finska speakern bara upp för att rabbla klubbnamn och passertider medans Per snackade vitt och brett om allt möjligt intressant.

Matbesvikelse. Jag fick aldrig möjlighet att provsmaka "Korvsoppan" i restaurangen. Hade sett fram emot detta enormt mycket men när jag skulle käka på kvällskvisten så var soppan slut. Hur är det möjligt? Istället fick jag knapra i mig ett par sönderbrända pannbiffar där inte ens kniven klarade av att få ner dom i tuggbara bitar. Nu såg korvsoppan helt ärligt inte så god ut men det är av sekundär betydelse. Det är ju inte varje år matubudet utökas. Nu kanske man tolkar detta som att jag inte ger så mycket för maten på Jukola. Det är precis så det är. Hade även stora förhoppningar på Kebab-pannan men det visade sig vara halvstekta, halvstora potatisklyftor med 4-5 små svarta kebabbitar. Kan ha varit bacon också av konsistensen att dömma. Det var sådär va. Tur då att man alltid kan lita på Makkaran. Mmmmums. Makkara.

Upphittat

2008-06-16T14:08:00.000+02:00

När jag packade upp väskan från Jukola så låg där en flaska öl. Jag har inget minne av att ha köpt öl på flaska så hur den hamnat i min väska är ett mysterium. Möjligen har jag under gårdagens obligatoriska minneslucka bytt till mig ölen mot min mobil eftersom den är spårlöst borta. Inget bra byte isåfall. Inte bra alls.

Jag är ledsen att det är över

2008-06-16T09:22:00.000+02:00

Näee hörrni! Det här med Juk08la.

Det måste vi göra om

Jag är glad att det är över

2008-06-16T09:06:00.000+02:00

Näee hörrni! Det här med Juk08la.

Det gör vi aldrig om

AspLövet och han den där andra är en idiot.

2008-06-12T15:43:00.003+02:00

Jag gick från jobbet idag vid lunch då jag höll på att hosta upp lungorna och mådde allmänt tjyvtjockt. Hade jag haft en termometer hade den nog visat ett "bäst före datum". Min plan var att lägga min ner och sova bort det onda så att jag kanske kunde visa lite friskare takter till helgens resa.

Inte AspLövet inte.

Han fick plötsligt för sig att gå till klubblokalen och röja då det tydligen är på hans ovalda lott att se till så det blir fint bland bortglömda kartor och skärmar redo för sopsäcken. Det tog 2 timmar och inte blev han friskare av det. Tvärtom. Ett uppoffrande beteende kan man tycka men idioti har aldrigt varit något annat än idioti.

Det krävs en idiot för att känna igen en idiot.

Det är just därför det är så jobbigt att vara schizofren.

Pimp my skog

2008-06-12T09:59:00.000+02:00

För 22 år sen var jag i Finland och sprang Jukola. I år är det dags att besöka samma plats igen även om det bittert nog bara är som coach. Tittar på kartprover från årets tävling och försöker känna igen mig. Det går dåligt. Letar fram min gamla tävlingskarta för att jämföra.

Uppenbarligen har dom varit ute i markerna och skottat fram nya terrängformationer och bucklat till den mjuka Finska myllan sedan sist det begav sig. Nya stenar har körts ut och branter har hyvlats fram. Små kärr har vattnats och stenskravel har hackats.

Vad gör man inte för att få mer detaljer säg.

Medicin eller Medicin

2008-06-11T10:55:00.000+02:00

Jag har fått betala för cyklandet i söndags med sjukdom i kroppen. En jobbig torrhosta sitter i bröstet och förgyller min annars så odrägliga vardag. Har knappt sovit i natt utan mest hostat och betett mig. Frågan är bara hur jag ska få den på rätt köl till helgen. Tack och lov kommer jag sova i samma hytt som supporterklubben så ingen löpare ska behöva störas av mig och mitt hostande. Supporterklubben får väl ta en extra sväng i baren om dom inte trivs i hytten.

Har planer på att åka ner till Apoteket på lunchen för att köpa lite hostmedicin. Nu är det väl tyvärr så att receptfri hostmedicin är placebo som all annan skit på hyllorna där. Kanske får jag lika bra eller bättre resultat av att gå in i affären vägg i vägg med Apoteket. Systembolaget. Frågan man ställer sig då är om det ska vara något som river i halsen eller något som är lent och mjukt. Whiskey eller likör helt enkelt. Förmodligen skulle halsandet av en flaska Lakka göra susen. Jag har ju kvar en hel flaska, minus 2cl, Blå Curacao från min torrträning hemma. Det värsta som kan hända är väl att jag spyr av skiten. Eller blir frisk.

1991 var det uppför på Jukola

2008-06-10T17:49:00.001+02:00

Vi rusar från båten i Sundsvall, som just anlänt från Vasa, för att hinna med tåget ner till Stockholm. Men trots stressen hinner vi slinka in på Max för att ta en fylleburgare innan festen fortsätter på tåget. Vi är först in på Max och hinner beställa men ganska fort kommer direktiv från reseledningen att nu går tåget så dom flesta får skippa maten.

Just detta är det starkaste minnet från Jukola 1991 som ändå är en av dom mest minnesvärda Jukolresorna.

Med ett TC på tallhed och en spurt uppför en slalombacke så ligger nog 1991 bra till för att kunna kallas normen för hur ett Jukola sett ut. Det är bara 17 år sen och jag önskar att det kändes som igår men det gör det inte. Det känns som 17 år sen. Livet går sakta när man inte längre samlar på minnen.

Livet går sakta.

Som att man hade en slalombacke att leva uppför.

Beer Can Holder

2008-06-09T19:45:00.000+02:00

Jag satt idag och funderade lite på Juk08ladygnet som närmar sig. Som coach har man ju fullt upp i ett dygn med skrikande och skällande. Framförallt kan det bli jobbigt under natten när det man ska ha koll på växlingstider, väckning av löpare och allt annat som man tycker att löparna borde klara av själva. Just då kan det vara bra att smutta på en ljummen öl för att lugna ner sig själv och skaka liv i sin trötta kropp. Problemet är oftast att man ska skriva upp tider, plocka fram kameran och sysselsätta sig med en massa annat onödigt. Vad gör man då av ölburken? Jo den ställer man på marken bredvid sig och om det inte är du själv som råkar sparka till den så är det garanterat någon annan som ser till att det blir ölmissbruk rätt ner i den Finska tallmon.

Därför funderade jag på hur detta skulle lösas. Efter några mindre lyckade prototyper kom jag fram till en lösning som fungerar. Genom att använda denna ölhållare, där man enkelt sätter i en ny burk när man druckit ur, så behöver man inte ställa ifrån sig burken och slipper således onödigt spill. En uppfinning som löser en nattlig ekvation på Juk08la.

Det enda problemet just nu är att burkhållaren redan sitter fast på min hand. Silvertejpen sitter hårt som fan och jag får nog snällt ha den på mig veckan ut. Jag har dock kommit på att jag kan använda den som pennhållare på jobbet.

Ett multiverktyg helt enkelt

AspLövet blev [är fortfarande] trött

2008-06-08T22:00:00.005+02:00

Fantastisk mountainbikebana, total utmattning, kramp och en gnutta blodvite. Vad mer kan man önska av livet?

Jag var feberfri imorse och även om hostan satt i valde jag att slänga cykeln i bilen för att åka på Lida Loop. Väl på plats hörde jag Per Forsbergs väna stämma så om jag blundade var det nästan som att vara på orienteringstävling.

Helt enligt plan så ställde jag mig så långt bak det bara gick i startfållan. Faktist så långt bak att jag kunde sitta på en bänk och betrakta det samlade startfältet framför mig. När starten sen gick kunde jag i lugn och ro ställa mig upp och kliva på cykeln eftersom det tog en liten stund innan det började röra på sig där jag befann mig.

Slinga 1 - 22km
Min plan att hålla koll på dom sista eftersläntrarna grusades fort. Direkt efter starten gick banan uppför en slalombacke modell mindre. Till min förvåning började folk gå nästan direkt medans jag hann cykla 75% av backen innan jag kom fram till en köttvägg av promenerande cyklister. Jag förstår nu hur Vasaloppslöparna som startar lite längre bak upplever den där första trånga backen. Nu blev det dock inget längre stopp men jag tog nog rätt många placeringar redan där. När det stora ledet av cyklister sen trampade vidare på dammiga grusvägar valde jag att inte köra så offensivt för att spara på krafterna utan jag höll den fart omgivningen hade. Den första slinga var fanstastisk MTB-åkning med slingrande grusvägar, elljusspår och fantastiska stigar på tallhed. Eftersom jag startade så långt bak var det rätt trångt och så fort det blev lite mer teknisk åkning stannade ledet upp. På slutet hade det hela dock glesnat ut och det blev lättare att cykla på.

Slinga 2 - 22,5km
Efter varvning blev det direkt teknisk åkning i några kilometer och det var även mer kuperat på denna slinga. Jag rullade på i jämn takt för att inte dra på mig mjölksyra eller bli för andfådd eftersom det fortfarande var rossligt i bröstet. Precis innan varvning kom en liten tendens till kramp i låren men det var skönt att ha klarat sig 2 slingor utan att ha kroknat med tanke på min halvusla form och att jag inte var riktigt kry. Avslutning på slingan var utför slalombacken som vi startade uppför och jag släppte på allt vad jag hade och körde där om 4 cyklister.

Slinga 3 - 20,5km
Jag hade läst på hemsidan att den sista slingan inte bara vara den kortaste utan även den lättaste. Till min förvåning började det direkt med ett par kilometer ganska vresiga stigar där min smygande kramp började gör sig allt mer påmind. När det väl blev lättare underlag började krafterna ta slut och sista 15 kilometrarna blev en balansgång för att inte kliva över den gränsen. Jag orkade förvånansvärt bra att trampa uppför backar men med 5 kilometer kvar kom en lång och seg jäkel med rullgrus och jag var tvungen att hoppa av. Det skulle jag inte ha gjort. Bägge framlåren krampade ihop och mina ben blev som ett par styva stockar. Jag klarade inte av att dra cykeln med raka ben men upptäckte att om jag hängde över styret kunde jag få till en vinkel på benen som gjorde att jag med små små steg kunde ta mig framåt. Efter den läxan klev jag inte av cykeln igen. Avslutning blev seg och den tryckande hettan gjorde inte saken bättre men jag höll mig rullande och fick bita ihop rejält på spurten som var ett par serpentinsvängar med alldeles för mycket stigning.

Det var ca 380 som startade i motionsklassen. Segratiden var 2:49:55. Min resultat blev.

Slinga 1 - 283:a 1:15:35
Slinga 2 - 231:a 2:33:58 (1:18:23)
Slinga 3 - 236:a 3:49:42 (1:15:44)

Efter målgång stöp jag som en gravt alkoholiserad Ryss på löningsdag. Efter en lång stund stapplade jag bort för att få i mig av bjudmaten men jag var så utmattad att jag inte orkade äta något överhuvudtaget. Efter duschen kände jag mig ändå rätt OK och gick mot bilen för att åka hem. När jag då klev in i bilen krampade bägge benen både fram och bak. Jag vacklade ut och hängde på bilen tills att det släppte. Gjorde ännu ett försök med samma resultat. Insåg vilket moment 22 jag fastnat i så jag drog bak förarsätet så långt det gick och bet ihop tills att krampen släppte inne i bilen. Kunde efter ett tag åka iväg men varje gång det var rödljus kom krampen åter så det var en hälsovådlig hemfärd.

Nästa år står jag nog på startlinjen igen.

Här ser ni utsikten från min startposition. Jag klättrade upp på ett bord för att ta detta kort. Längst bort (fram) kan man se eliten och sen i fallande kompetens, men förmodligen stigande vikt, fyller motionärerna på.

Här är jag vid första varvningen och ska precis ta sportdryck och mumsa på lite saltgurka. Jag gillar inte saltgurka normalt men vad fan ska man göra.

1 minut efter målgång stöp jag i gräset
12 minuter efter målgång orkade jag ta av mig hjälmen
20 minuter efter målgång orkade jag sätta mig upp
27 minuter efter målgång orkade jag ställa mig upp

Lite blodvite är aldrig fel. För tankarna till orientering. Jag fick detta på en rejält stening stig där det gick utför på 3:e slingan. Jag körde efter den gamla devisen att cyklar man tillräckligt fort studsar man uppepå stenarna. Det stämde men man studsade på denna plats även i sidled. Jag for ut i terrängen som en vante fortfarande med fötterna fastsatta i pedalerna (enda vurpan på tävlingen för min del) Det märkliga är att jag såg först 10 km senare att jag hade blod på benen.

En defensiv målsättning

2008-06-07T20:01:00.001+02:00

Jag har varit tvungen att revidera min målsättning för Lida Loop. Febern är borta men jag har en sjujävla torrhosta som skrapar i bröstet bara jag tänker på att andas. Min initiala plan var att komma så långt som möjligt med god fart innan jag fick kramp. Detta skulle helst vara efter sista varvningen som kommer efter 44,5 km. På så sätt skulle jag slippa se målplatsen med trasiga ben och sen behöva lämna den bakom mig igen med gråten i halsen. Den målsättningen kan låta lite defensiv men vad fan, någon cyklist har jag aldrig varit utan det är bara ett substitut att bli trött när man inte kan springa orientering längre.

Det har ju alltid varit så enkelt med målsättningarna för mig på orienteringstävlingar. Man har traskat in på TC, slängt ner sin väska under klubbvimpeln och kort konstaterat,

"Jaha, så ska man vinna igen då"

Något liknande blir det inte imorgon. Inte ens en bra dag kan jag placera mig därav min defensiva målsättning. Som nu blivit ännu mer defensiv.

"Jag ska rulla runt i maklig takt utan att få kramp mer än nödvändigt och dessutom inte komma sist i motionsklassen"

Jag hoppas med andra ord att det finns något trött och halvfet motionär på tävlingen, bland dom 370 startande i min klass, som inte alls är tränad för detta. Eftersom jag kommer rulla ut sist från starten räknar jag med att ha koll på gruppen som sladdar där bak. Det enda problemet jag kan se med min plan är om någon hamnar bakom mig och plötsligt beslutar sig för att bryta utan min vetskap. Den tanken oroar mig.

Kärnfrisk

2008-06-06T09:34:00.000+02:00

Medans utetemperaturen är konstant varm så kastas AspLövet mellan ytterligheter. Igår hade jag en uppmätt febertopp på 39,5 grader då jag frös och svettades om vartannat. Idag har jag 36,1 grader och har plötsligt återfått hoppet om att jag kan tävla på söndag. Nu hostar jag i och för sig någon tjock, seg och grön substans men vad fan, det är ju inget som stoppar en karl. Dessutom är det 2 dygn kvar så än har jag alla möjligheter i världen att bli kärnfrisk. Kärnfrisk antar jag betyder att man är helt frisk inombords. Mitt i kroppen. Knappast hjärnan. Knappas gubbvaderna. Det torde ju vara i magtrakten. Magen har det aldrig varit något fel på hos AspLövet. Med andra ord är kärnfrisk inte något att lita på.

Ivars har vunnit (igen)

2008-06-05T08:53:00.001+02:00

Jag fick ett mail från världens bästa Liga. I mailet hade han bifogat en karta från publiktävlingarna i Lettland under Europamästerskapen. Det ser väl fint ut och sådär men det tragiska är att i Ligas klass, M35 (H35 för oss som kan svenska), vann Ivars bägge dagarna. Ivars.

Fattar ni hur nedbrytande denna info är?

Jag har precis börjar förlika mig med att jag inte längre är "världens bästa orienterare", något som är svårt att motivera ens för sig själv när man inte tävlar längre, när det plötsligt visar sig att jag inte ens är "världens bästa Ivars"

Ivars Zagars

Jag önskar att jag kunde hata honom men det är svårt när han har ett sånt vackert namn. Snygg är han säkert också. Den jäveln.

Nu pissar det igen

2008-06-04T15:19:00.001+02:00

Under eftermiddagen har jag fått frossa och värk i hela kroppen. Något skit har satt sig alldeles lagom till Lida-Loop. Det är som en jävla förbannelse. Årets enda planerade tävling och jag är påväg att bli sjuk. Det är den där jävla Pissmannen igen. Han kan inte ens hålla byxorna uppe när det är rekordvärme tydligen.

En svekfull fan har jag vakandes snett ovanför mig.

Att bomma verkar skönt

2008-06-03T19:52:00.000+02:00

Jag har hört så mycket snack om bommar genom åren men själv aldrig haft lyckan att få uppleva den företeelsen. Att bomma. Vackert. Det verkar vara alla förunnat utom just mig. Jag envisas med att hitta alla kontroller på direkten och att spika kontroller är för mig liktydigt med att komma fram. Jag brukar låsa in mig på toaletten ibland och låtsas att jag bommar. Jag vill inte att någon ska se mig och förstå att jag är oskuld på området. Kanske är det en liten punkthöjd som jag inte får fatt i utan springer runt helt panikartat för att få en skymt av skärmen. Oftast brukar det sluta med att jag slår knät i badkarskanten och blir liggande, svagt hulkande på badrumsgolvet. I mina fantasier är bommandet som att ha sex för första gången. Det är fumligt och gör lite ont men efteråt är man stolt och springer hem till polarna för att berätta.

Jag tror att dom som bommar är lyckliga människor.

Det måste dom vara.

Annars är mina bästa fantasier bortkastade.

Lite rutten i kanterna

2008-06-02T09:56:00.000+02:00

När jag inte sover.

2008-06-02T04:00:00.001+02:00

Jaha! Då var man här igen då. I skrubben. Där jag sitter. När jag inte sover.

Vaknade till efter 2 timmars sömn i natt, klockan 01:30, och har sedan dess stirrat i taket medan hjärnan haft tankarna på annat håll. Till slut tröttnade jag på att inte tröttna så jag gick upp. Till skrubben. Där jag sitter. När jag inte sover.

Efter att bara ha sovit 4 timmar natten mellan fredag-lördag, tränat 4 timmar på lördagen och avverkat en lång skön skogpromenad igår på 2 timmar så borde min kropp skrika efter sömn. Men tydligen behövs inte det. Det måste vara något fel på mig. Kanske har jag en fet cancertumör som klämmer på sömncentrat i hjärnan. Eller så är jag orolig över något. Jag kan bara inte minnas vad. Det är väl ett lika gott tecken på galenskap som något annat. Kanske har jag ett identitetsproblem. Är jag AspLövet eller inte? Jag som alltid bara försökt vara en i mängden mår förmodligen bra av att inte veta vem jag är. Även om det innebär att jag inte kan sova.

Det är knappt 3 timmar tills att jag måste gå upp, eller hur man nu ska säga, och för att få tiden att gå ska jag titta i mina kartpärmar. Jag börjar kunna dom rätt bra nu.

Jag är förföljd

2008-06-01T20:30:00.002+02:00

När jag närmade mig kontroll 6 vid dagens inplockning såg jag på håll att det satt en lapp fastsatt på skärmen. För ett ögonblick åkte mitt trötta hjärta upp i halsgropen och jag såg framför mig att en rabiat markägare funnit min kontroll och lämnat en hotfull lapp. När jag väl kom fram visade det sig istället vara en "stalker". Hur han visste att jag skulle komma förbi precis här vet jag inte men det är just det som är så läskigt med att vara förföljd. Jag tryckte ner lappen i min ryggsäck utan att förstöra några fingeravtryck. Det gäller att samla på sig dom bevis man kan om det skulle visa sig gå för långt.

Hellre en lapp i skogen än en främmande människa i garderoben tänkte jag och gick vidare mot nästa kontroll.

[Bevis 1:A]

Evolutionen

2008-06-01T18:54:00.001+02:00

Idag gjorde jag ett återbesök under 2 timmar i skogarna där jag arrangerade den utskällda Juk08latesten. Om man bortser från några småpartier med gallrad sly och ett par stora hyggen, som var rena tartanbanorna, var det återigen fantastisk terräng i min ögon. Nu kan man fråga sig om AspLövet har fel eller om alla löpare på testen helt enkelt är inkompetenta att bedömma vad som är bra eller dålig terräng. Jag tror svaret är att alla har rätt. Eller fel om man vill vara negativ.

Det hela handlar om evolution. Som vi alla vet är evolutionen något som pågår varje sekund här på jorden. Och för all del i universum om man vill vara filosofisk. AspLövet började tyna bort från orienteringssporten för sisådär 10 år sedan och då var orientering fortfarande liktydigt med vildmark coh tuffhet. Men medans AspLövet legat konserverad i bitter balsameringsvätska har sporten utvecklats och givetvis löparna med den. Nu är orientering lika mycket gräsmatta som skog och parkbänken är gårdagens brantfot. Löpare omformas till att få ett slickat löpsteg och om man då tar detta låga parksteg ut i riktig skog blir det en kulturchock helt enkelt. Dagens löpare är helt enkelt inte formade för att lyfta på benen.

Ifall man gräver upp AspLövet om ett par hundra år kommer man hitta en människa som stod utanför evolutionen.

Ett missfoster helt enkelt.

AspLövet torrtränar Finlandsbåt

2008-05-31T22:11:00.000+02:00

Moget AspLövet.

Moget.

Det är bara att hänga i

2008-05-31T15:37:00.000+02:00

Eftersom jag inte sovit så mycket och tagit en rejäl skogspromenad tänkte jag att det var väl lika bra att fortsätta. Således tog Dalis och jag en mountainbikerunda på 55 km i sommarvärmen. Det tog 2 timmar och 45 minuter innan vi var klara. Det mest nöjsamma med turen var annars mötet utefter Norrvikens strandkant. Vi krockade där nästan med en ung och tämligen vacker tjej som var ute och powerwalkade iförd ett tajt linne. Det måste ha varit ett köldhål precis där vi mötte henne. Det såg jag. På henne.

Godmorgon [fortfarande] AspLövet

2008-05-31T07:31:00.001+02:00

Näeee.. det gick fan inte att somna. Efter några tröstlösa försök tog jag Birro under ena armen och morgonsolen under den andra och gick ut. Det blev 70 fantastiska minuter i skogen där solen värmde så bra att det räckte med en tunn långärmad tröja. Det gröna blåbärsriset gav färgstick i mina ögon och ta mig fan om inte fåglarna lät lite extra glada. Det var nästan så att livet kändes fantastiskt. Jag behöver nog inte oroa mig. Den här dagen har nog fortfarande alla möjligheter i världen att haverera. Som vanligt.

Godmorgon AspLövet

2008-05-31T04:29:00.002+02:00

Jag ligger vaken och ser klockan blinka tyst mot mig. Allt medans den sakta tickar fram från 03:30 till timmen senare lyser morgondagen in från fönstret. Det kunde ha varit en sömnlös gryning i väntan på den sista Jukolasträckan. Men så är det givetvis inte. Jag hör ingen speakerröst på finska och jag fryser heller inte i någon sovsäck. Istället ligger jag halvt invirad i ett tunnt täcke och har det varmt. För varmt. Försöker somna om och om men något inom mig vill inte. Tittar ner på min nakna kropp. Det är ingen vacker syn ens från mitt håll.

Jag suckar tyst och går upp för att dricka vatten. Vatten. Jag minns ett Jukola där jag i desperation för att inte få kramp under loppet bälgade i mig litervis med vatten under dagen på TC. Jag var tvungen att kissa hela tiden och skvätte runt som en kåt hanhund i spåret efter en löptik. Jag fick kramp och drog sönder vaderna den gången. Så kan det gå. Man ska aldrig tro att man vet något om sin kropp för den gör ändå vad fan den vill. Som nu. Jag borde vara trött men kan bara inte sova. Istället tillbringar jag gryningen med att betrakta kartor från pågående EM. Det ser rätt kul ut. Men det gör å andra sidan 99% av alla kartor därifrån jag tittar. Här hemma i skrubben. Där jag sitter. När jag inte sover.

En lång H10-bana

2008-05-29T22:37:00.001+02:00

Ikväll cyklade jag mountainbike två gånger. Först flydde jag firman tidigare än vanligt för att hinna njuta av finvädret. Det blev 25 km på 90 minuter där jag även hängde ut 6 kontroller till kvällens Juk08latest. Efter drygt 3 timmar var det dags igen men då var jag trött och hungrig så då cyklade jag rakare när jag plockade in kontrollerna vilket slutade med 15 km på 50 minuter. När jag kom hem undrade jag mest vad jag håller på med. Varför gör jag så här mot mig själv? Någonstans tycker jag nog att det är kul att arrangera och dona men herregud människa det måste väl finnas någon rimmad reson på det hela. Eller så gör det inte det. Man föds till den man blir vilket är en tanke som skrämmer mig mer än gubbvaderna.

Hursomhelst hade jag bjudit in till en löptest ikväll men eftersom löptest på elljusspåret ungefär är lika roligt som att se 10000 meter på bana med en handfull Kenyaner så schasade jag ut dom i skogen istället. Jag bjöd på en väldigt enkel bana på 9 km där det var 1,5 km mellan varje kontroll. Allt för att få lite roliga sträcktider att jämföra. Eller vem försöker jag lura. Jag skiter ju fullständigt i om dom tappade ett par sekunder på den ena eller andra kontrollen. Juk08lagen hade jag ju tagit ut redan före den här testen så det handlade mest om att lura dom att träna hårt en extra gång.

Imorgon ska jag gå ut och gå en timme på lunchen är det tänkt.

Så roligt är mitt liv.

Bortglömd

2008-05-29T10:53:00.001+02:00

Jag sitter ensam (nästan) på firman idag. Vi är ju omringade av 1000 poliser och en betongmur eftersom vi sitter vägg i vägg med den stora Irak-konferensen som pågår just nu. När jag skulle in till jobbet imorse var det säkerhetskontroll där bara gummihandske upp i röven saknades för att få komma in. Men som sagt, 80-90% av firman verkar inte våga ta sig till jobbet idag. Kanske tror dom att terrorister ska spränga hela Infra i luften. Eller så glömde bara ledningen berätta för mig att vi har ledigt idag.

Varslad och bortglömd.

Jag får en känsla av att dom inte tycker om mig.

Vägval utan vägar

2008-05-28T09:04:00.000+02:00

Utan att påstå att det var en fantastisk bana fick jag ändå löparna att dela lite på sig i skogen som inte direkt är någon "vägvalsterräng". Jag har ingen meterprecision på hur dom sprang men av eftersnacket att dömma så sprang löparna ungefär såhär.

Till den 6:e kontrollen fick jag både höger och vänster runt berget samt några som sprang rakt över vilket inte bara förvånar utan även oroar AspLövet. jag tror att det är hårfin skillnad på varianterna höger eller vänster. AspLövet hade säkert sprungit hårt och rätt om han var med där höger eller vänster är av ringa betydelse.

Till 7:an fick jag uppdelning som jag hoppats på. Rakt på är aldrig fel. HÖR NI DET!! Ja, om man nu inte tittar på föregående kontroll där rakt på var fel. Så fel man kan ha. Så fel NI kan ha menar jag. AspLövet har alltid rätt även om motsatsen bevisas.

Här fick jag återigen tre varianter där AspLövets rangordning är.
Rakt på = 5 Lapin Kulta och 1 makkara.
Vänster = 3 Lapin Kulta och en smutt Lakka
Höger = 2 Lapin Kulta med inslag av Tjärpastiller

När jag kom hem igår i sällskap av mörkret längtade jag tillbaka till Juk08latestskogarna. Det är få förunnat att glädjas av skitterräng [Löparnas ord]. AspLövet gillar all skog. Det är aldrig skogens fel om löparen inte trivs. Aldrig. Inte någonsin.

AspLövet har misssat tåget

2008-05-27T21:43:00.002+02:00

Det måste vara något fel på mig. Eller fel är kanske inte rätt ord för brister har jag fler än jag törs räkna upp. Men något sjukt drag verkar jag ha i mig. Har precis kommit hem från en Juk08latest som jag arrangerade för klubbens lite bättre gubbar. Betyget på mitt arrangemang var ganska tveklöst negativt. Eller i alla fall terrängen som dom sågade av jämns med fotknölarna och gnuggade dom blödande benstumparna i gruset. När jag hängde ut kontrollerna var jag lyrisk över den svåra och bitvis hårda terrängen. Visst kunde jag skönja lite Finsk vresighet mellan varven men vad mer kan man önska av en Juk08latest. Dessutom brukar dålig terräng upplevas ännu sämre när man går som jag gjorde så där hade jag inte en tanke på att andra skulle tycka annorlunda. Hälften bröt. Den andra hälften bröt inte således. Vet inte vilken grupp som var bittrast. Till och med AspLövet var tvungen att ducka när dom negativa salvorna sköts av.

Men jag kanske lever kvar i det förgångna.

Fast i något som inte finns längre. Tåget har gott. Kvar står AspLövet på perrongen och räknar fimparna nere på rälset. Synd att man inte röker tänker jag och försöker minnas om det är jag som minns fel. Var det inte så här tufft på min tid. Är jag bara en glorifierande bakåtsträvare som glömt bort min egen sport.

Det är något sjukt med mig.

Jag vet bara inte vad.

Vägvalsproblem?

2008-05-27T09:53:00.001+02:00

OK, det är väl ingen hemlighet att jag inte är tidernas största sprintfantast men jag kan någonstans djupt inne i mina sönderruttande ben förstå charmen att springa i stadsmiljö där extrema vägvalsproblem är utmaningen. Men vad händer om man tar bort vägvalsproblematiken? Blir det precis som på EM-sprinten då?

Smaklöst.

Givetvis kan man ändå inte annat än imponeras av Emil som i denna extremt sekundtäta gren vinner alla stora mästerskap. Fast jag tror att Emil inte skulle tacka nej till ett VM-guld på långdistansen någon gång under sin karriär.

Eller kanske är det jag som inte hade tackat nej till VM-guld på en långdistans?

Jag kräver så jävla mycket hela tiden.

Jobbig som fan har jag blivit på äldre dar.

AspLövet ugglar

2008-05-25T19:34:00.001+02:00

Idag provade jag på att "uggla". Jag vet inte om jag har så värst mycket över för den sysselsättningen. Att sitta uppkrupen på en trädstam där lite huvudrörelser är det enda som ska roa. Jag avstod från att låta. HoHo HoHo. Vad är nyttan med det liksom. Kanske påverkades jag lite av att allt jag såg var ett gigantiskt nytt hygge. Man kan säga att jag "hygglade". Men mest av allt är jag nog bara uttråkad. Uttråkad av att bara gå i skogen. Det går ju så jävla långsamt och sen blir man bitter eftersom man hinner tänka på att man bara kan gå. Inte springa. Bara gå. Det är inte så jävla "hyggligt" ska ni veta.

Sänkan

2008-05-25T19:28:00.001+02:00

En gång för länge sen var det en orienterare som stoppade mig i skogen och frågade,

- Har du tagit sänkan?

Jajamensan, svarade jag.

På Lasarett.

I fotspåren från forna segrar

2008-05-25T19:13:00.001+02:00

Idag var jag ute i skogen ett par timmar och hängde ut kontroller till en kommande Juk08latest. Bäst som jag skred fram i den fantastiska orienteringsterrängen insåg jag att området bitvis var samma som Järfälla arrangerade sin tävling 1992. En tävling som jag så klart vann. Jag gjorde ju rätt ofta det på den tiden jag inte bara var världens bästa orienterare i teorin. Idag var jag tvungen att sätta mig ner för att se om det 16 år senare fortfarande fanns spår kvar av min ärorika framfart. Jag hittade ingenting som kunde härleda till AspLövet. Kanske tassade jag fram så försiktigt på min tår den där gången att inte ens en gren bröts och djurlivet bara anade min närvaro. Som en skugga. Det är ju precis det jag är har blivit numera. En skugga av mig själv.

Kanske var det precis här i blåbärsriset jag sprang 1992

Eller sprang jag kanske genom den här mossen inne i grönområdet

Fredagskänsla hemma hos AspLövet

2008-05-23T14:22:00.002+02:00

Min satsning mot H45 går riktigt jävla uselt just nu. Dagarna rinner ur mina händer och det är snart bara 2,5 år tills jag ska göra en storstilad comeback. Igen. Låter långt bort men motgångarna kommer fortare och fortare ju äldre jag blir så snart är det dags. Jag känner mig lite som när Björn Borg gjorde comeback med träracket och blev utskrattad. Alla vet att det blir fiasko men inget törs säga sanningen. Om jag nu kommer så långt som till comeback. Jag har ett hundratal rehabövningar och ett par mil promenad att genomföra innan jag kan göra något som kan kallas träning och det hellre förr än senare. Men nu blir det oftast senare i min planering för jag har alkohol att konsumera och planer att refusera. Hela jag och mitt liv är som en slarvigt rekad karta med Kart-Roffe rundning på tillvaron. Hur still jag än står får jag inte fatt i vart jag är eller borde vara. Dit ska jag. Så mycket vet jag. Men det spelar väl ingen större roll. Ingen av oss kommer dö som oskuld för vi blir alla våldtagna av livet på ett eller annat sätt.

Fredagskänsla!

Dagens Sprint-problem

2008-05-22T09:54:00.004+02:00

Jag tror att sprintlöpare som törs åka med på årets Jukola kan få en chock.

[utdrag från tävlingsdirektiven]

"Nära TC finns två diken i ca. 20 meter djupa och branta sänkor och banorna går över dem. Om försommaren är regnig, kan bottnen på sänkan vara blöt. Bottnen på diket är hård sandmark och man klarar sig med blöta skor och byxben"

Ikväll är jag full.

2008-05-22T00:48:00.005+02:00

Ikväll är jag full.

Inte för att jag vill eller för att jag måste.
Jag är full för att jag behöver.
Behöver göra något som kräver den här uppoffringen.

Jag upprepar

Ikväll är jag uppoffrande.
Inte för att jag måste.
Utan för att jag behöver vara full.

Jag lider med mig själv.

400 kronor för att bli jävligt trött.

2008-05-21T10:58:00.000+02:00

AspLövet är just i detta nu 400:- fattigare än vad som var fallet för 5 minuter sen. Dom 400:- har jag med största sannolikhet investerat i en krampgaranti. Har alltså anmält mig till Lida Loop. Om jag inte blir trött på den tävlingen redan ett par mil före målgång så har jag tagit i för lite. Fast jag är inte orolig. 65km teknisk och halvkuperad MTB är mer än vad en ynklig AspLövet tål.

Jag läser banbeskrivningen och inser att om jag kisar och skumläser kunde det lika gärna ha varit terrängbeskrivningen till en orienterinsgtävling.

Om allt vore så väl ändå.

Jag hade ju ännu hellre sprungit i nedanstående

"Terrängen i Tampere-Jukola är rätt löpbar ekonomiskog. Varken underbegetationen eller hyggen dämpar farten, men de rätt stora höjdskillnaderna och den emellanåt mjuka marken mäter löpkraften. Tävlingsområdet består av olika skogstyper. Gammal granskog och gamla tallmoar växlar med ung ekonomiskog och kalberg. Eftersom visibiliteten tidvis är ganska begränsad kan det hända att ett litet försprång är tillräckligt för att avgöra tävlingen Speciellt nattsträckorna kommer att vara krävande i Tampere-Jukola. Även på de andra sträckorna kommer orienterings- skickligheten att sålla kornen från agnarna, men det är klart att det dessutom behövs löpstyrka"

Bättre eller sämre?

2008-05-21T09:40:00.003+02:00

Det finns bättre och sämre liv. Bättre och sämre dagar. Bättre och sämre tillfällen. Vad gäller Jukola så är dom alla bättre än sämre. Till och med när det är sämst är dom bra mycket bättre än vad sämre någonsin kan vara. 1987 var det till en början mycket sämre. Men sämre blev till ett bättre minne. Jag sprang 2:a sträckan och ett totalt haveri av vår 1:a sträckslöpare gjorde att jag fick gå ut 45 minuter efter täten på en 955:e plats. Det fanns inte många klasslöpare där bak i ledet kan jag avslöja. Dom få stackare runt omkring mig samlade ihop sig i små grupper och jag sprang om. Fan vad jag sprang. Numera springer jag inte alls. Mest för att jag inte kan. Men även till viss del för att jag inte minns. Om det var bättre eller sämre på den tiden jag sprang.

Jag hoppas att det var bättre förr.

För såhär jävla sämst borde man inte ha det.

Orienteering goes green

2008-05-20T09:25:00.001+02:00

Jag tycker orienteringsrörelsen borde ta sitt ansvar och sluta använda resurskrävande och naturfarliga produkter. Som plast. Som SportIdent-pinnar av plast. Istället borde dom tillverkas i trä. Stämplingsenheterna kan vara en ohyvlad plankbit med ett kvisthål som man kan stoppa ner pinnen i vid stämpling. Pipa får man göra själv och om man vill ha mer bekräftelse får man blinka med ögonen. Är man osäker blinkar man två gånger. Då borde vi få EU-bidrag också. Hur ska man då kolla att alla har varit vid kontrollerna undrar säkert någon som är smartare än vad som kan anses vara nödvändigt. Vi använder givetvis vanliga stiftklämmor som sekundärt stämplingssystem. Men dom är ju också av plast tänker ni. Så är det, men gamla hederliga stiftklämmor är väl K-märkta så dom kan vi inte göra något åt. Lite skit ska väl skogen tåla.