Karriärens sista lopp

För ganska exakt 3 år sen sprang jag min sista orienteringtävling i karriären. I alla fall som det ser ut nu. Man hade önskat att världens bästa orienterare slutade på toppen men det är sannerligen inte med verkligheten överenstämmande. 2004 var ett skadedrabbat år, som så många andra, och jag hade bara genomfört en tävling det året innan jag tog mig an den sista i karriären. Den första tävlingen 2004, och således nästsista, var Jukola. Trots total skademisär under årets första hälft fick jag för mig att nog var jag duglig att springa ifrån lite löst folk i Finland. Vet inte om ni minns Jukola 2004 men det var ett platt tallhedshelvete som kvaddade bägga vaderna på mig redan på väg till den andra kontrollen. Sen fick jag gå/hoppa runt banan med två söndertrasade gubbvader. Mina sträcktider är ganska talande. Kolla in min hoppande spurtplacering.

Men nu skulle det inte handla om karriärens nästsista tävling utan den sista. På sensommaren åkte jag till Västerås för att åskåda lite på VM. Väl där bjöds det även på publiktävling och jag anmälde mig mot bättre vetande. Jag gick ut hårt som vanligt men redan vid ettan slog det mig. "Vänta nu! Jag är ju inte tränad för att tävla. Bäst jag lugnar ner mig." Sen joggade jag runt banan och funderade på varför karriären var över. Näee... det gjorde jag nog inte. Joggade runt stämmer men mest funderade jag nog på något jag inte minns idag. Det enda roliga med detta lopp om man nu ska hitta något positivt i totalmörkret var att jag vann sträckan till den 16:e kontrollen. 19 sekunder som ni ser på mina sträcktider. Ibland måste man hitta små glädjeämnen i livet och redan i början på banan bestämde jag mig för att just den kontrollen skulle få bli målet för hela loppet. Det lyckades.

Sen var karriären över. I Västerås. Inte precis vad man hade drömt om.