AspLövet

Namnet AspLövet som jag använder på det stora internet har faktist en bakgrundshistoria. Länge, länge har den egentliga anledningen varit preskiberad och nedtystad på grund av skam och bitterhet. Men jag antar att ibland måste man ta tag i gamla barndomssynder och släppa taget om såna tyngder. Namnet AspLövet är självtaget och det finns flera anledningar, men den stora grundorsaken till namnet hittar man år 1984.

Och han darrade som ett AspLöv

Det året var klubben och sprang Ungdomens 10mila arrangerad som alltid av IF Hagen. Klubbens löpare sprang klockrent hela natten och när jag skulle springa den 6,2 km långa 9:e sträckan låg vi topp 10. Noterbart är att jag inte har skrivit några resultat på just den här tävlingskartan i min kartpärm från detta år. Det i samband med att jag ritat i mina vägval med svag blyerts, något som jag annars aldrig gör, visar kanske på hur hårt jag tog detta misslyckande. Resultaten, placeringar och tider är alltså endast det jag kommer ihåg. Hur som helst så gick det kanonbra ända fram till den 6:e kontrolen (av 9)

Jag minns inte många tävlingar från mina ungdoms/juniortid men just den här kontrollen sitter fastetsad i min skalle. Inte bara hur jag sprang utan även dom starka känslor jag uppplevde. Panik, stress och maktlöshet. Det var den första gången i min karriär och faktist den enda då jag riktigt tappat kontrollen samtidigt som jag var fullt medveten om att jag hade tappat kontrollen. Visst hade man bommat stort tidigare och även senare men inte på detta sätt. Trots att jag var medveten om paniken kunde jag inte göra någonting åt den. Skrämmande. Jag hade alla möjligheter att läsa in mig om jag bara stannat upp och tagit ett djupt andetag. Hur jag till slut hittade kontrollen är för mig obegripligt, förmodligen var det ren tur att jag snubblade in på den.

Jag växlade som 10 och vi låg då ca 10 minuter efter täten. Jag hade alltså i princip hållit min placering och enbart tappat några minuter på täten. Men... Hur ofta får man såna här chanser i sitt liv när man är en medelmåtta? Det är just det som svider så oerhört och den smärtan har någonstans längst där inne inte försvunnit. Jag skulle ju ha varit först in! Jag skulle ju ha blivit hjälte och gett Stefan ett guldläge inför sista. Vi kom 10:a till slut.

Men...