tisdag, december 27, 2005

Bla bla bla

Snörvlandet och snorandet fortsätter så jag drar mig innåt och tröstar mig i minnen från fornstora dagar. Minnen har man gott om men jag kan deppa lite över att mycket är förlorat. Hur många underbara tillfällen har man inte fått vara med om. Bara för att hålla sig till orienteringskretsen har man ju fått vara med om en hel livstid av roliga, annorlunda och intressanta upplevelser. Vissa sitter fast i minnet medans andra kan kommas ihåg om man påminns. Tyvärr är vissa saker för alltid borta. Tänk alla tävlingsresor till Bollnäs, Fredriksberg, Åhus och andra obskyra delar av landet. Tänka allt skitsnack man klarat av under timmar av bilresor och kvällar på luftmadrassen i någon skolsal. Alla kontroller jag besökt har jag ju ältat tidigare men hur många utomhusduschar har man stått i? Vissa i spöregn och kyla, vissa där vattnet tagit slut och andra som varit en ren njutning, där kan med råge alla Jukoladuschar räknas in. Man minns sina Makrame och man minns sina 5-dagars. Man minns dom lopp där krampen varit medlöpare, framförallt jukola 1997 där jag på slutet föll och hade svårt att resa mig upp när båda vaderna krampade ihop. Skall man prata om kramp så minns man även min 2 mountainbikelopp "08XC" och "Långa lugnet". Där kan vi snacka om kramp i låren och vaderna. När bägge benen krampar och man handlöst faller åt sidan utan att komma ur pedalerna, då vet man att man lever. Mycket har man har förträng, dom tråkiga banorna, det dåliga vädret (om det inte varit exceptionellt dåligt väder för då minns man det) Man minns inte heller korven man ätit, skolorna man sovit i, träningar man gjort och kartor man slängt. Kort sagt är minnen selektivt. Men tack och lov finns det guldkorn kvar att glädjas över när man sitter så här på ålderns höst och snorar. Bilden nedan är inte från någon orienteringsresa, met det är från en fest som iofs bestod av orienterare till största del. Platsen var ute på Carlenstammarnas landställe. Kamouflerade i toapapper ser ni två av sveriges största Sonic Surf City fans. Nämligen Hammerstone och Jag själv.