Ett bättre pass i min tankar

Jag fick sällskap på kvällens tur av Robban och Birro. Vi sprang och småpratade på småstigar och hade ett 40 minuter långt småtrevligt tempo i den småkalla kvällen i pannlampans sken. Tevligt var ordet, men det kunde varit bättre. I mina tankar sprang jag på en annan plats....

Gruppen drar bort förbi Lövsta och siktar in sig via mörka skogsvägar mot Nytorp. Farten är hård men inte hårdare än att alla hänger med. Det pratas och skrattas bland löparna och det är enbart dom svagaste som försöker hålla igen på prat och draghållning. Vid Nytorpsbacken kommer första rycket, tempot trissas upp och pratet avtar. Jag ligger långt fram men inte först. Jag har hittat en rytm, blicken i ryggen framför mig och månens sken lyser upp skogsvägen där mina skor tar steg framåt i en jämn takt. Vi kommer ut på asfaltsvägen och drar hårt förbi Skarvbergsparkeringen, Wasa och Sättra. Farten tilltar och dom första släppper. Båtklubben och Kairo passeras innan vi svänger in på Harva-allén. Sega motlutor gör att ingen orkar prata, det enda som hörs är ansträngd andhämtning och klapprande fötter på grusvägen. I backen mot Törndal tar jag täten och flera släpper. Kanske har jag aldrig dragit, legat först eller varit starkast i verkligheten. Men här, i mina tankar är möjligheterna obegränsade. I mörkret mot Söderäng tappar fler löpare och benen börjar värka. Ingen vill ge sig men en efter en måste löpare vika ner sig. Vardagsträningar kan vara utslagning, hård tävling och livsviktiga. I Edsbacken ner mot belysningen och slutet är dom flesta borta, jag känner mig lätt. Det är en sån kväll bara. Känslan av att sitta i bastun och räkna in sina klubbkamrater är obetalbar, har jag hört. Jag har bara upplevt det i mina tankar. Det känns bra där också.