Den levande kompassen

Jag hade en riktig skitkväll i går. Tanken var att jag skulle ut och springa på kvällen men redan under dan fick jag en konstig huvudvärk som kom och gick lite som den ville. Jag har normalt aldrig huvudvärk men den här behagade inte att försvinna så jag vek ner mig på träningen. För att skingra tankarna och rensa kroppen från slaggprodukter beslöt jag mig för att spela lite tv-spel istället. Gav mig raskt in i Maximo: Armies of Zin, men efter 45 minuters halvtaskigt spelande var jag millimetrar från att skicka handkontrollen i väggen då jag missat ett do-or-die hopp över en avgrund för 3:e gången. Stängde av spelet och surade ända tills att jag somnade.

Såna här dagar kan man även ha när man orienterar, ni vet dom där dagarna när precis allt går fel och man kan inte vända trenden. Ett tydligt tecken för mig att en sån dag är i antågande är när jag inte har rätt känsla för vartåt norr ligger. Jag har alltid orienterat efter kartan och enbart sporadiskt använt kompassen, vilket innebär att jag oftast passar kartan efter terrängen och inte efter kompassen. För att få en känsla över att jag ligger "rätt" för dagen brukar jag alltid på TC känna av vart norr är och sen dubbelkolla det med kompassen. Många gånger är man helt på rätt linje, är man lite fel ute får man jobba för att korrigera kropp och hjärna åt rätt håll. Detta moment upprepar jag sen såväl på väg till start som vid startplatsen. Oftast får jag till det men ibland så vill helt enkelt inte hjärnan vrida in sig. Det är dom dagarna man vet att för att komma undan helskinnad krävs det skopor av koncentration och full fokus på karta OCH kompass. Typiskt för såna här dagar är att vinklarna för in och utgångar vid kontrollerna inte alls stämmer och det slutar oftast med onödiga bommar. Tack och lov så är det sällan jag råkar ut för detta.

Få se nu, norrut måste ligga precis mellan det 4:e och 5:e fönstret på andra sidan där borta.