Löptester
Det verkar vara väldigt inne att köra 3000 meters lopp nuförtiden. Landslag, ol-gymnasier och blandade elitklubbar springer sig blåa på tartanbanorna runt om i Norden. Kanske är det ett led i tiden efter det brutala uppvaknandet som vi nordbor [läs: svenskar] fick vid VM i Japan förra året då övriga nationer sprang cirklar runt våra löpare. Själv var jag en grym löpare på den tiden jag höll på med liknande övningar. I lumpen körde vi Coopers Test som innebar 2000 meters löpning. Jag hade en sån lekstuga med hela mitt pluton att till och med befälen såg chockade ut. Tyvärr minns jag inte några tider. Nu skall det dock tilläggas att jag inte precis tillhörde något jägarförband. Vi var ett transportpluton som skulle utbildas till chaufförer på lastbilar, bussar och andra motorfordon. Själv gjorde jag en höger om marsch vid en förfrågan på vårt pluton om inte någon av oss kunde ta hand om biblioteket som låg på militärområdet. Jag tog chansen snabbare än ögat och tillbringade resten av min lumpentid sittandes i ett behagligt bibliotek. Skratta ni bara, jag försvarade biblioteket med mitt liv och var benhård på att kräva in utlånade böcker i tid. Vid ett eventuellt krig kommer jag nog att kallas in till Stockholms stadsbibliotek. Min försvarsposition skall tydligen vara Skönlitteratur: A-G. Nåja, tillbaks till Coopers test. Kvaliten på dom övriga i min pluton lämnade mycket att önska så det var ungefär som att man skulle ha slängt in Zlatan i FCZ. Snacka om att var kung för en dag. Kanske är jag världens snabbaste bibliotekarie?
2 Comments:
Världens snabbaste bibliotekarie.
Jo, fan tro't!
Jag kanske inte var världens snabbaste kryptör men chockade ändå den militära omgivningen i flygvapbets signalskyddstjänst en gång i tiden.
Någon gång under de första veckornas rekrytutbildning kommenderades fysisk träning.
Truppbefälet sade vid genomgången att han såg fram emot detta med glädje ehuru han var orienterare och plutonen i övrigt bestod av idel s k malajer med diverse fysiska svagheter, jag bl a med min nedsatta hörsel.
En annan yngling i den mediokra samlingen, Carlsson från Hyltebruk, replikerade då blixtsnabbt att han också var orienterare vilket fick truppbefälet att se fram emot att i alla fall ha en värdig motståndare.
Det var en osedvanligt sorglig gäng hösäckar som i flygvapnets platta gymnastikdojor och 16 nummer för stora kortbyxor ställde sig på startlinjen för 3000 m terräng. Och iväg for vi. Och först iväg var Karlsson och därefter truppbefälet. Efter 200 m dog dom och Enström trippade förbi och var 2 minuter före i mål. Lång näsa. Truppbefälet hette, och heter fortfarande, Ulf Skogtjärn. Tror viss att han har en rätt duktig son.
Hehehe.. Du hade nog slagit mig med råge också, tur att du inte var bibliotekarie :-) Malajer var nog rätt benämning på vårt pluton också om man skall vara ärlig, även om vi så fint hette transportpluton (vad jag minns i alla fall) Jag var den enda som tränade på kvällstid när vi var lediga. Övriga roade sig med p-rullar och chipsätning.
Skicka en kommentar
<< Home