Var det bättre förr?

Citaten i dom fyra föregående inläggen är från klubbens legendar, Ivar Johansson. Ivar hade sin storhetstid på 40- och 50-talet. Det är något visst med att läsa såna här anekdoter från gamla strapatser. Visst har orienteringssporten blivit mer omväxlande med bättre kartor, medeldistanser och sprintorienteringar inne på djurparker men någonstans känns det mer genuint att läsa om långa pass på 4-5 timmar och jättebommar. Tittar jag själv tillbaka på lopp jag minns och lopp jag gärna diskuterar med goda vänner så är det oftast där man blivit trött och gjort något exceptionellt som kommer upp. Varför är tex "långa natten" en sån klassiker? Skulle inte lika gärna en SCC-etapp kunna få den statusen? Kanske kommer vi dit en dag då det är mer status att ha sprungit i Gamla stan än vad det är att vara med på Fjällorienteringen. Den dagen håller jag nog inte på med orientering längre, eller så gör jag det men sitter då mest bitter i bastun och pratar om gamla MMC och Nattcuper. Vänta nu, det gör jag ju redan idag!