Vem behöver droger

Efter att OS tagit slut där man har fått adrenalinkickar så det sprutar ur öronen så sitter man nu här och får nöja sig med P3-Rock i hörlurarna på jobbet. Det har osökt fått mig att fundera på vad man skulle ha gjort om man aldrig börjat med idrott och inte heller haft idrott som intresse. Framför TV´n eller radion har man ju oändligt antal gånger kastats mellan hopp och förtvivlan. Något som man även, tack och lov, fått uppleva i den egna idrottskarriären även om den inte kanske kan mäta sig med OS eller VM. Känslan av att stå och vänta vid ett kartplank och höra att det egna laget är med vid radiokontrollen är bara det en underbar känsla som ger massor av adrenalin i kroppen. Eller att vara inne i slutskedet av ett lopp, kanske en sistasträcka på en kavle eller sista etappen på 5-dagars och man är med i en klunga där mental styrka är lika viktig som den fysiska. Vad gör alla dom som inte gillar idrott för att få såna här kickar? Läser en bok? Börjar röka? Samlar på porslinstomtar? Skaffar hund? Jag har svårt att tro att något överhuvudtaget kan matcha sport i alla dess former när det gäller glädje/sorg i hela dess spann.