söndag, mars 05, 2006

Det är skönt att bli trött.

Nu har man soffledes avverkat Vasaloppet och det är lika skönt att se andra bli helt slutkörda som att själv få bli trött. Min skidkarriär slutade i junioråldern och jag har sedan dess knappt stått på lagg vilket inneburit att såna här långlopp aldrig legat för mig. I löpväg har alltid kroppen sagt ifrån så Fjällorienteringar och andra tuffa utmaningar har jag bara fått torrsukta efter. Tur då att jag fått tömma kroppen på allt i resursväg med hjälp av mountainbikeåkning. Många långa träningspass var jag med på under åren 2000-2003. Efter det har tyvärr andra saker kommit i vägen så jag har inte cyklat så mycket som jag önskat. Jag har även hankat mig runt 2 st tävlingslopp, båda lika kämpiga. Debuten gjordes 2001 på 08XC. Jag minns än i dag den kramp och ångest som jag tampades mot och med hela vägen in på Stockholm Stadion. Så för att vara lite nostalgisk bjuder jag mig själv på lite skåpmat från Garys Vänners arkiv.


Lördag 22 september 2001

Man skulle kunna dela in mitt lopp i tre delar. Glädje - Smärta - Koma.

[Glädje]
1200 entusiastiska MTB åkare står uppställda på en parkering strax utanför Arlanda. För min del är det premiär vad gäller MTB tävling så trots att jag bara ser det som en kul grej är det ändå lite nervöst. Funderar på om man kommer att bli hjälplöst sist redan från början eller ifall man inte skall orka runt. Speakern meddelar att man in i det sista har fått göra om banan så att nu skall den mäta 120 km.

Starten går och vi rullar iväg på snabbtrampade asfaltsvägar. Vi har inga problem att hålla ihop gruppen. Jag, Teddan, Dalis och Jonas hittar en bra rytm om än kanske lite för hög. Vi ligger och kör i 37-38 km/h men trots detta så svischar det förbi cyklister i en strid ström utanför oss. Vi hade iofs stått långt fram i startfältet (tack vare tidig anmälan) så det är inte förvånande att det finns många bra cyklister bakom i starten (bla körde Bröderna Andersson om oss tidigt)

Det är mycket asfalt och grusvägar i början. Dom korta partier med skogsstigar som vi kommer fram till stoppar upp körningen och det blir köbildning. Jag provar att lägga mig ner i geggan på ett ställe och konstaterar att det är mjukt och fint i backen. Efter några mil börjar Teddan känna smärtor i nedre delen av ryggen, Dalis är seg och Jonas försvinner ifrån oss i ett skogsparti. Vid Kårsta är den första mat/vätske kontrollen. Dalis väljer att stanna för att fylla på men brorsan och jag som har vätskeryggsäckar väljer att rulla vidare. Vi trampar förbi det underbara Ekskogen-Löt partiet och under E18 för att svänga söderut mot Domarudden. Teddan som har tilltagande trötthet och smärtor i ryggen säger åt mig att jag kan köra iväg eftersom han funderar på att kliva av vid Domarudden.

Jag är förvånansvärt pigg i benen och hittar en bra rygg att ligga bakom. Vi kör förbi långa klungor av cyklister och solen lyser i ansiktet. Ser på mätaren att snittfarten är bra och att det såhär långt har gått över förväntan. Innan Domarudden kommer vi in på några fina småstigar och plötsligt står Beeran & Mickis i skogen och hejar fram en. Får höra att jag är några minuter efter Jonas. Jag stannar som hastigast till för att fylla på mera vatten i ryggsäcken. Någon i publiken ropar att vi är 33 minuter efter täten, detta efter att nästan halva loppet har klarats av. Börjar fundera på drömtider och hur kul andra halvan skall bli....

[Smärta]
Direkt efter Domarudden byter loppet skepnad. Från att ha varit smöråkning (alldeles för mycket asfalt/grusvägar faktist) bjuds det på riktiga bröt-stigar med gegga, sten och rötter. Långa bitar är det en enda lång kö av deltagare som bär och lyfter sina cyklar. Genom Åkersberga bjuds det på leriga stigar, tunga gärden och korta partier av vägar. Jag börjar känna tröttheten komma och lite krampkänning i låren. Kommer fram till Stava och trycker i mig lite Maxim Gel. Vi svänger norrut och cyklar först på steniga grusvägar men dom byts strax ut mot en lång träningsbana för travhästar. Underlaget är sugande sand och låren stumnar allt mer bort.

Partiet från ca: 70km fram till Väsjöbackens 100km är faktist ett enda töcken i min skalle både under loppet och efter loppet. Det är långa partier av stigar där jag är tvungen att gå, men överlag var det förmodligen det bästa MTB partiet på hela banan. Jag hade dock inte läge att uppskatta det just då bara ;-) Från 75 km och till toppen på Väsjöbacken har jag kramp i både främre och bakre låren. Jag får ett otal gånger (20-30) stanna för att kliva av cykeln. Problemet var bara att om jag försökte stretcha bakre lårmuskeln drog den främre ihop sig och tvärtom. Det blev mest att skaka på benen och försöka slå lite på dom för att det skulle släppa. Börjar misstänka att det är saltbrist som är orsaken, eftersom jag har druckit mycket och även behövt ta pisspauser så borde det inte vara vätskebrist. På ett ställe bjuds det på underbara bergshällar att cykla på, men jag har svårt att hålla någon fart så det blr mycket glidande och bromsande.

Innan start hade jag bedömt att det skulle vara 80-85 km till Väsjöbacken. Jag vet även att det skall komma en matkontroll före det. Ingen av dessa dyker upp. Vid ett ställe när jag stannar för att skaka bort krampen frågar jag en arrangör som står i närheten hur långt det är till Väsjöbacken. Han tittar på sin karta och säger 4 km. Märkligt tänkte jag eftersom vi ännu inte kommit till kontrollen före men blir lite piggare av hans ord. Efter 2 km dyker kontrollen upp men eftersom jag i detta läge har beslutat mig för att bryta vid Väsjöbacken så struntar jag i att köa för vatten och bananer utan rullar bara vidare. Nu skulle det visa sig att Väsjöbacken är ytterligare en dryg mil bort så det var en hemsk resa fram dit med tilltagande kramp och vinglig färd på stigar som normalt skulle ha gett ett stort leende på mitt ansikte.

Precis innan den långa Väsjöbacken skall ta sin början är jag tvungen att kliva av för att skaka bort krampen, jag sätter mig upp på cykeln och har bara en tanke i huvudet. Cykla hela vägen, sen får du bryta på toppen. Halvvägs dyker det upp en massa vänner och min flickvän som entusiastiskt hejar på. Jag lyckas inte med en min visa dom att jag uppskattar att dom finns där (förlåt) utan stirrar tomt framåt och på en väldigt lätt klinga så trampar jag vidare mot toppen. Annelie springer bredvid hela vägen och skriker något i mitt öra. Hör inte vad hon säger men jag känner mig som en deltagare i Tour de France med fanatisk publik som springer bredvid. Väl på toppen ramlar jag av cykeln och flämtar fram till Annelie att det inte går längre. Kramp i 3 mil har sugit ut all fysisk och psykisk styrka som jag överhuvudtaget haft. Detta är nu något som Annelie inte kan acceptera utan hon vrålar i mitt öra att jag inte kan ge upp nu! Hon servar mig med saltgurka, vatten, massage och peppar mig så envist att jag till slut går med på att kämpa vidare. Fyller på vatten, sveper en RedBull innan jag med stela ben kastar mig utför slalombacken. Underbaraste partiet på hela banan ;-)

[Koma]
Är nu övertygad om att det bara är 20 km lättåkt kvar. Stöter dock på en jobbig backe direkt innan det blir elljusspårskörning fram till Rösjön. Får svänga runt några joggare som vägrar att ge plats men annars känns det avsevärt bättre i benen vilket nog bekräftar mina teorier om saltbrist. Ner mot Edsviken börjar den långa dagen ta ut sin rätt och det är mer monotont trampande än något som kan kallas fart. Tyvärr går inte banan längs med vattnet utan vi svänger upp bland alla villor i miljonkronors klassen och får kämpa med backar upp och backar ner. Stirrar oroat på min tripmätare som närmar sig 120 utan att vi kommit fram till Bergshamra. Vid sista matkontrollen (Ulriksdals slott) frågar jag arrangörerna hur långt det är kvar, utan att stanna. 1 mil hör jag någon säga och min trötta skalle har svårt att greppa vidden av dom orden.

Under broarna vid Bergshamra där vi svänger ner på fina stigar längs med sjön. Plötsligt kommer jag ifatt tre åkare som står rådvilla i en stigförgrening. Det syns ingen spårmarkering och stigen som är lätt grusad avslöjar inte mycket var vi borde åka. Ingen orkar ta något beslut först men efter en stund sticker en kille till höger (uppför en backe) medans en annan följer stigen som går längs vattnet. Vi som är kvar tvekar en stund innan vi väljer stigen längs med vattnet (vad gör man inte för att slippa en backe i detta läge) Efter ett tag hittar vi en snitsel som bevis på att vi är på rätt väg. Plötsligt uppenbarar sig en kort, smal, brant backe med en skarp högersväng längst ner. I svängen bromsar jag för att inte köra av stigen men då har plötsligt underlaget gått över i blöt asfalt vilket gör att bakdäcket sticker iväg och jag faller graciöst ut i grässluttningen nedanför. Direkt efter mig kommer en annan åkare som får problem och det slutar med att han kör rätt på mig där jag ligger och flyger stilfullt över mig. Båda tittar snabbt upp ur gräset för att försäkra sig om att den andra är OK. Trötta och stela tar vi oss upp och konstaterar att både kroppar och cyklar har överlevt fallet.

Dom sista kilometrarna in mot Stockholm stadion via Frescati avslutades i ett mediokert tempo och jag blir omåkt av några stycken utan att kunna svara upp. Plötsligt uppenbarar sig Stadion som en hägring i öknen och jag svänger trött men lycklig in genom Olympia porten. Som av ett ödets nyck så drar nationalsången igång just som jag svänger in i stadion och med ett stelt leende så åker jag dom sista metrarna (totalt 126,7 km på min mätare) imål. 6 tim 42 minuter och 5sekunder tog den långa resan. Dock fick jag inte nöjet att glida in på tartanbanan utan det var en sugande sörja av sten och grus som låg utlagt. (Inför Speedway VM) Även här hade jag en entusiastisk hejarklack som pushade mig dom sista skälvande metrarna (Tack!) Träffar Jonas utanför stadion och vi tar för oss av den underbara pastasalladen där vi samspråkar lite med Håkan Dahlgren som även han deltog i sitt först MTB lopp. Som kuriosa på denna långa dag så skulle jag köpa en 08XC tröja. När jag stod där och skulle betala dom 50:- som tävlande bara behövde betala undrade killarna om jag verkligen hade cyklat loppet. Jag tittade på mig själv med allt vad det innebar av totalt nergeggade kläder och ett förmodligen apatiskt uttryck i ansiktet och undrade hur man skulle se ut för att slippa den frågan?

En trött men mycket nöjd AspLövet