Kost-Ö [Dag 2]

Strax efter mörkrets inbrott, och på den här ön är det verkligen tal om ett brutalt inbrott, fick jag ett ryck och gick ut för att springa längs med strandkanten med förhoppning att finna någon annan levande människa på ön. Mörkret var så kompakt att det kändes som att springa i en garderob. Utöver vattnet såg jag ingenting som påminde om fastland eller bebodda öar. På min färd såg jag heller ingen bebyggelse eller andra tecken på liv. Efter en längre gastkramande löpning såg jag plötsligt ett ljussken. Jag stannade av och smög försiktigt fram emot något som såg ut som en bebodd stuga. Kunde det vara stuga 1? 20 meter från stugan stannade jag helt och stod stilla och lyssnade. Jag hörde ingenting. Det var en tystnad som inte alls var talande som man brukar säga. Det var tyst, punkt, slut. Sakta, sakta gick jag fram emot dörren och såg på skylten vad det stod. Stuga 2. Jag var tillbaka där jag började. Ett varv runt ön hade tagit 45 minuter och jag var som det verkade alldeles ensam på ön. På dörren hade någon satt fast en lapp medans jag varit borta. På lappen stod det.

"Rädsla är en bra motivator"

När jag kom in i stugan satt Rautiainen på bordet och åt av mina middagsrester. Arto sov sött på min huvudkudde och jag smög ner bredvid honom och kände mig tryggare än på hela träningsrundan.