Kost-Ö [Dag 8]

Här på ön är det måndag hela veckan, man känner sig som Bill Murray när man vaknar. Dagarna går in i varandra och ibland undrar jag om ön, mitt liv, vintern och Leksands öde i kvalserien är ett enda stort skämt. Det fick mig osökt att tänka på måndags-beteende. Ni vet när skallen inte riktigt hänger med och man beter sig som en skärrad antilop mitt i en panikstudsande flock när lejonet kommer. Så har jag varit en eller annan gång i orienteringssammanhang. Det bästa exemplet är Ungdomens Tiomila 1984 men det har jag ju redan avslöjat så det låter vi ligga begravt djupt ner Marinergraven i fortsättningen. En annan gång var på Hälsingekavlen 1995. Jag brukar normalt aldrig hänga för man häpnar över hur många dåliga orienterare det finns där ute. Men den här dagen fick jag hjärnsläpp och tog rygg på andra löpare mot bättre vetande. Att kalla riktningen mot den åttonde kontrollen rakt på är att överdriva en smula. Farten hade trissats upp efter en liten sväng vid sjuan där jag givetvis hade rygg på samma gäng som drog iväg med mig mot åttan. Efter detta lät jag dom sköta sig själva och gjorde mitt eget lopp. Det gick bättre. Tappade 6 minuter på 8,6 km vilket borde varit klart mindre om jag gjort det jag brukar göra. Med andra ord, Sprungit själv. I morgon är det måndag igen. Då skall jag göra samma sak som jag gör nu, det vill säga undra varför dom slutat servera frukost här på ön.