Kost-Ö [Dag 9]

Jag vet inte vad som är värst just nu. Hungern, ensamheten på ön eller den här jävla vintern som inte ger med sig. Jag drar mig allt mer innåt och minns nu nästan uteslutande varma sköna tillfällen i mitt liv. Inte ens Arto och Rautiainen kan få mig på soligt humör och maten som i princip inte serveras är bara något nödvändigt ont. Det känns som att jag har gått ner i vikt men vi får väl se när dom här 19 dagarna har gått. Om jag nu får åka hem då. Hemresan kanske blir inställd som allt annat just nu. Snart är det väl inte bättre än att årets premiärtävling för alla blir på Tiomila. En gång för länge sen när jag som vanligt var liten och klen befann jag mig i Frankrike på träningsläger. En ung spoling som studsade fram på Atlantens sandstränder. Det var jag det. På den tiden fanns inga bekymmer. Vill minnas att stället hette Bombannes. Underbar tallhedsterräng som jag besökte två gånger under min juniortid. Det var tider det. Men det är faktist bra tider nu också om man inte skall var för kinkig. Kinkig är jag alldeles för ofta. Nu fick jag en apelsin till frukost av Båtmannen som till och med log. Nu blev jag splittrad.