På god väg nedåt

Igår hade jag ont i vaden. Idag har jag JÄVLIGT ont i vaden. Mest beroende på att jag hjälpt min bror att flytta från en lägenhet inne i stan till en annan. Tunga kartonger som slet i vaderna skulle forslas från en trappa övre gården ut till flyttbillen och sen upp till 2 trappor med en skitliten hiss på det nya stället. Sigtunagatan byttes mot Surbrunnsgatan. Fint mot fint skulle man kunna säga. Men jag är inte bitter för det. För vaden alltså. Man brukar ju säga att det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Jag tror på den teorin. Problemet för mig är dock att det oftast blir - Det måste bli sämre innan det kan bli lite mindre sämre. Jag når liksom aldrig fram till bra, bättre eller bäst nivån. Nåja, hellre lite sämre än mycket sämre.

Detta om sämre får mig osökt att minnas en tävling där det var sämre. Jag minns inte så många lopp i från förr men den här glömmer jag aldrig. Det var en hösttävling 1992 i H21 klassen, eller vänta nu det kanske var våren 1993? Hursomhelst så var väl TC på ett gärde som vanligt och det kan ha varit en Stockholmstävling, kanske. I alla fall minns jag den bra för vädret som jag i och för sig inte minns var mulet förmodligen och det som var sämre hände på väg till 5:e kontrollen. En punkthöjd, eller en sten. Näee, vänta nu! 4:an var en sänka så det var den jag var på väg till. Man borde ha sprungit till höger om en avlång höjd men jag hamnade till vänster där det.. Förlåt jag sprang höger och höjden låg till vänster. Så var det. Jag minns inte hur jag tog kontrollen i alla fall. Sen kommer jag inte ihåg vad som hände efter det. Det är märkligt att man glömmer bort så mycket men att man i vissa fall som från den här tävlingen minns precis allt som hände. Livet är fyllt av små mysterier. Man behöver inte vara bitter för att inse det.