The ramblin mumblin humblin yada yada ya

Ibland förvånas jag över mig själv. Jag sitter här på jobbet och inbillar mig att det inte bara skall fungera i kväll utan även att jag skall vara lätt i steget som en toppad Hicham El Guerrouj. Minnet är ibland kortare än mina vadmuskler. Detta får mig osökt att tänka på alla andra gånger man blivit besviken på sig själv. Med det inte sagt att jag enbart menar kroppslig besvikelse för såna har man alldeles för ofta. Jag menar mest sån där ångestbesvikelse som man kan ha ibland. Varför gick jag inte ut och tränade den där gången när det regnade utan satt hemma i soffan och tyckte synd om mig själv istället. Varför tog jag kebabtallrik till lunch trots att fet mat står mig upp i halsen. Varför skulle jag promt köra vänster den där gången på Tiomila när hela klungan med bra lag körde höger. Varför orkar jag inte ge upp och börja tro och hoppas på något helt annat? jag känner missunsamhet mot alla er som varje helg tävlar till förbannelse och sen har mage att klaga på lite risig terräng eller en halvtaskigt printad karta. jag skiter i om Klubben Online är segt för jag är aldrig där och anmäler mig. Jag har inget intresse av att älta laguppställningar på kavlar som jag inte själv skall deltaga på. Fattar ni vad jag snackar om? Inte jag heller!

Nog om det sa han som inte fick vara med. Eftersom jag inte tror på mig själv längre och Tiomila skall gå i en terränglåda som inbjuder till farter ner mot 5 min/km skulle det inte förvåna mig om jag plötsligt kunde var med. Inte ett löppass på 4 veckor och innan det bara långa lugna pass i snöpulsig skog har inte precis gjort att man har fart i benen. Att cykla MTB ger ju inte heller någon vidare tryck i påkarna. Starka men sega lår är vad man får. Tiomilas banläggare hintar ju om terrängen - "En öppen flack tallskog närmast tävlingscentrum med många vägar och stigar. Väldigt snabblöpt, men det finns partier även där som kan vara lite luriga, speciellt på natten" Som sagt hade det nog passat mig fint för sisådär 10-15 år sen. Numera lever jag inte så mycket på gamla meriter som på gamla minne. Det sagt med vetskapen om att mitt minne är något som sviker mig mest hela tiden. Nu har jag snackat ner mig tillräckligt tror jag. Historiskt sett har jag gått bäst när jag varit en "underdog". Nu kan jag inte göra mer inför kvällen, hoppas att det går åt helvete!