Skärtorsdagsnatten

Hur många nattorienteringar har man inte betat av på ruskiga skärtorsdagsnätter? Ja, egentligen är dom inte så många eftersom man bara får en chans om året men ändå liksom. I yngre dagar var det mer regel än undantag att man åkte på påskläger och körde natt på torsdagen. Nuförtiden är det närmaste man kommer nattkänning en sen kvällspromenad med Birro eller besök av några småhäxor som tigger godis. Skall man få något som överhuvudtaget påminner om tuff nattorientering utan att verkligen springa nattorientering får man bege sig ut på krogen och träffa livs levande häxor. Såna finns det gott om på krogen, i alla fall om man går på lokal här i förorten där jag bor. Just i kväll springer dom 7-manna långt nere i mörka Skåne. Och då menar jag inte förortshäxorna utan dom riktiga orienterarna och deras lyckliga kompisar. 4 sträckor löps i kväll och sen avslutning med 3 sträckor i morgon. Ett schysst upplägg som finns på flera kavlar. Notera att jag skriver kavlar, retro som jag är. Jag sprang 7-manna senast 1997 vid Karlshamn. Sträcka 3-9,6 km och jag gick rätt taskigt. Det var 28 kontroller på min bana och det rimmar inte riktigt bra med det som jag anser var nattorientering. Många schysst långsträckor med mycket vägval vill jag ha. Därmed inte sagt att korta vinklingssträckor inte skall finns med. Bland annat vimsade jag till det på en långsträcka 1997.(se 8-9 nedan) Jag inbillade mig att jag var närmare strecket än vad jag egentligen var och hade svårt att få till stignätet.


Jag har en viss hatkärlek till nattorientering. Jag gillar själva känslan när man väl springer men ångesten innan man är igång kan vara förödande. Det är svårt att få kroppen upptaggad innan start och man längar oftast hem till sängen. Men som sagt, när man väl är igång finns det kanske inget bättre. Tunneln av ljus som fladdrar framför dina fötter, svetten från pannlampsställningen som rinner ner i ansiktet och temperaturväxlingar som skakar liv i skallen. Man kör fast i grönområden, tappar kartan i granruskor och skymtar en efterlängtad reflex i ögonvrån när man börjar känna oro. Ovissheten och kompassens fladdrande nål bygger upp känslor som man aldrig kan få på dagen. Det springs alldeles för lite nattorientering. Det borde vara lag på att man måste ha minst 25% natt-ol bland dom tävlingsstarter man har. Ibland är mörkret den bästa vän du någonsin kan få, eller fiende. Dom går hand i hand.