UK

Det är ett jävla skit att vara UK. Nu var det många år sedan jag själv satt på den stolen tack och lov men det är samma gamla problem nu som då. Framförallt i en liten klubb drabbas man av problem som är skittråkiga. Till att börja med skall man jaga folk till förbannelse för att få ihop lag. Sen gnälls det till höger och vänster om att man bara kan springa korta sträckor, man har inte tränat, man har parmiddag med grannarna och man har bokat tvätttid. Folk är numera så jävla lata att man inte orkar ställa upp för den klubb som ändå betalar varenda jäkla anmälningsavgift på skittävlingar i närområden året runt. Det är svårt att hitta löpare som brinner så starkt för orienteringen att dom ställer upp på vilken sträcka som helst. Men nog fan har dom här gnälliga löparna åsikter om vad, vem, vilka och uteblivna resultat på dom stora kavlarna ändå trots att dom själva inte orkar. Jag är inte bättre än nästa kille så inget sagt om det, men ändå liksom. Sanningen är, för att vara UK skall man vara beredd på att få ta dom längsta sträckorna själv och sen slicka folk i röven och känna tacksamhet bara för att dom ställer upp. Det bästa vore att ställa lite krav tror jag. Antingen betalar man alla sin anmälningsavgifter året runt och slipper budkavlar eller så ställer man upp och springer i klubbens färger och får då tillbaka lite, tex. genom betalda startavgifter.

Jag vet inte varför jag lackar ur egentligen. Väsby OK´s första lag har fått 4 återbud (mig själv inkluderat) sista 2 veckorna och dom är egentligen alla legitima skador. Kanske var just återbuden en påminnelse om hur surt det kan vara som UK. Eller så är det fredagswhiskeyn som tog mer skruv än väntat. Jag kan bara säga att jag lider med alla UK´s där ute som har haft ett par sunkiga veckor nu och in i det sista skall man försöka pussla om pusslet som såg så bra ut från början.

Det är inte inne att bli trött längre. Jag skulle dock vilja bli trött. Trött genom att springa istället för att cykla, stå på en yoga-matta eller vara bitter.