80-talet

Vi var nog allt lite tuffare på 80-talet än vad alla bortskämda sprintungar är nuförtiden. Då visste vi inte vad Sport-Ident, parkorientering och inskolning handlade om. Jag kom att tänka på 80-talet när jag gick till jobbet i det varma sköna vädret som vi har just nu. Framförallt minns jag alla Dalaresor man varit med på genom åren. Maj-månads bästa höjdpunkt för oss som varit med ett tag. På den tiden var Dalahelgen den största av dom största tävlingshelgerna och vädret var alltid soligt och varmt. Man sov i skolor där klubben fick ett eget klassrum om man hade tur. Hade man dock riktig otur hamnade man tillsammans med 10 andra klubbar i gymnastiksalen. Jag kommer nästan ihåg att det var bättre förr på alla sätt och vis. På 80-talet sprang jag juniorklass och bara en sån tävling som Dalakavlen (Tuna, Siljan, Koppar och allt vad den nu har och heter) som numera lockar 20-25 lag i H20 klassen hade på min tid 80-90 lag och då var det ändå 5 sträckor istället för 3 som det är nu. 1986 kom vi 5:a (av 85 lag) med mersmak på Tunakavlen. Det var mitt sista år som junior. I laget sprang och växlade: Johan Messing 9 - Hans Jonsson 4 - AspLövet 4 - Stefan Eriksson 2 - Lars Olsson 5. Sundsvall vann före IFK Södertälje och Avesta på bronsplats. Jag höll placeringen på min sträcka men tappade 2,30 på täten. Gick bra om man bortser från minutbommen på 5:e kontrollen. Jag tog i lite väl hårt när jag skulle följa den gamla devisen "Ta alltid en skråkontroll uppifrån". Man skall inte lyssna på gamla ol-knep utan göra som man alltid brukar göra. Det vill säga funkar inte högervägvalet så kör man rakt på. Offsettryckt karta var det också, bara en sån sak.