Batteriet är på väg att dö ut

Jag hade svårt att sova i natt. 01:55 vaknade ena miniknataren och jag gick in i deras rum för att hämta in honom till oss. Efter det kunde jag inte somna om. Inte för att jag inte var trött utan mer av någon annan oförklarlig anledning. Sista gången jag tittade på klockan fortfarande sömnlös var 03:45. Min skalle snurrade på om allt möjligt mitt i natten och det som slog mig var att jag har börjat tappa gnistan. Sakta, sakta tynar känslan av engagemang bort. Ni vet förmodligen hur det är om man är van att träna mycket och plötsligt inte kan träna på ett tag. Man börjar klättra på väggarna och man blir lynnig och stressad. Så är jag mest hela tiden numera. Det kanske inte märks utåt i verkliga livet för där är jag nog samma gamla vanliga trätråkiga medelsvensson men innåt fladdrar jag som en fotogenlampas veke som är på väg att dö ut. Jag lever på dom sista ångorna av bränsle. Det syns förmodligen rätt tydlig i den här bloggen för alla som tittar på den utifrån ett annat perspektiv än vad jag har. Jag menar, inläggen kastar sig mellan ytterligheter i ämnen som jag inte ens är i närheten av numera. Jag låter säkert som en engagerad debattör som har åsikter om allt som rör orientering men det är nog bara dom sista rasplande andetagen innan sista sucken. Sporadiska träningspass uppblandat med pisstråkiga rehabövningar kan få den bästa att sluta hoppas. Jag vet inte varför jag känner så här. Kanske börjar det sakta komma något som kan kallas förståelse över att jag inte kan och kommer att få bukt med dom problem jag har. Jag drar bara ut på ett faktum som har funnits framför mitt ansikte hela den här långa tiden.