FIFA World Cup 2006

Jag är torr i munnen. Jag slänger en dimmig blick på klockan och ser att den blinkar 07.15 i mitt stela ansikte. Det är fredag, dagen efter den stora D-dagen. D som i "Det var det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv" Jag minns inte hur jag kom hem till sängen och hotellrummet. Jag har ett svagt minne av Jägermeister på en sjaskig pub men sen är det svart som synden i min skalle. Men det hela tog egentligen sin början 2 dygn tidigare...

[VARNING! Texten nedan kan innehålla skrämmande exempel på skol-tyska från 80-talet)

En kort flygfärd till Estland för snabb vidarefärd till Tyskland och Berlin var inledningen på min bästa 40-års present någponsin. Jag har i och för sig bara fått en present och den här fick jag i förskott men skulle något kunna toppa detta så tror jag på både Tomten och Påskharen. Inkvartering på ett funktionsdugligt och centralt hotell var början på en orgie av upplevelser. Vi tog en snabbare taxi ner till Brandeburger Tor och slängde oss in på en restaurang för att titta på Spanien mot Ukraina på storbilds-tv. Allt medans Spanien malde ner Ukraina fick vi i oss en 3-rätters middag men stora öl till i ett större antal. Personligen skippade jag desserten och tog en extra öl. +1 till AspLövet tänkte jag och funderade på om det inte hade varit schysst med en Sprint-orientering på gatorna där vi satt men det blev inte mer än en tanke innan jag tog en klunk öl istället.

Efter avslutad middag och en klar seger för Spanien tog vi oss in på "Fan Fest" und hela balabaloban liksom. På Brandeburger Strasse hade dom smällt upp 7 feta storbildsskärmar med ca 400 meters mellanrum och där emellan fanns det öltält, mattält och allt du kunde önska dig i souverníerväg. Vi satte oss i solskenet och njöt av solen, sommarvärmen och fotbollsfans i överflöd. Innan strupen hann bli torr kom hungern krypande. Vad skådade mitt ena öga? LGW hade tydligen ett alldeles eget hak. LG-Wurst bjöd på stordåd och den här tillfälligheten skulle visa sig vara ett möte med ödet, mer om det senare.



Sehr gut! Viel bratwursten mit den pompa-pompa-fritten. ja ja!!



Efter att den flottiga Tyska maten gjort sitt var det dags för ett besök i Tiergarten för en i raden av pissi-pausi. En stor park som omgärdade Brandeburger Tor med omnejd och mina tankar gick direkt till möjligheterna för en schysst sprint-orientering. Jag släppte dock dom tankarna rätt fort när ännu en öl ställdes framför mig och jag lät mig väl smakas av det som skulle bli resans huvudnäring. Här tog jag ett snabbt beslut att för att orka måste man vila. 15 minuter powernapp är aldrig fel.



Innan jag hinner blinka till är plötsligt hela Berlin på fötterna och matchstart mellan Tyskland och Polen är nära. Vi spanar in första halvleken innan vi beslutar oss för att dra vidare mot "Unter den Linde" Ett schysst stråk som injuder till sprint-orientering men vi sket i det och letade oss fram till en pub stället.



Här, mitt i världen på en gata i Tyskland får jag vara med om en av dom märkligaste och mycket mäktigaste upplevelserna i mitt liv. En öl står på bordet och ca 100 Svenska fans har okuperat uteserveringen vi sitter på. Plötsligt glider en man som satte våra hjärtan i brand 1994 in på restaurangen.



Håkan Milds entré startar hejaramsor från hela skaran och innan jag vet vad som egentligen hänt står 100 man upp och skanderar.

Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!

Detta synkroniseras av att Tysklandsmatchen är slut och tusen efter tusen efter tusen segerlyckliga Tyskar promenerar från Brandenbuger Strasse förbi vår uteservering. Den Svenska klacken mal på med samma visa ihärdigt och utan att tappa tempo



En adrenalinkick av sällan skådat slag är i görningen och eftersom det var svårt att få tag på öl i kaoset fick man ta vad som fanns.




10 minuter blir 20 minuter blir 30 minuter och nu skojar jag inte med er. Samma låt mal på hela tiden och allt medans mina händer domnar bort, rösten förvinner och allt medans Svenskar som passerar ansluter börjar Tyska fans stanna upp och fotografera spektaklet. Efter ett tag dyker ett tv-team upp och man vet inte om man skall skratta eller gråta mitt i den Svenska yran som uppstått på dagen före den stora dagen. Ett tag såg det ut som att några Tyska huliganer skulle börja bråka med oss men dom blev snabbt bortplockade av polisen. Vi sjöng glatt vidare med det gladaste av glada humör i natten. Vi avbröt vårt deltagande efter drygt 30 minuter och tog en taxi till hotellet. Jag somnde med enbart en sak i huvudet..


Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!

Ödet skulle på matchdagen föra oss till en bra plats utan vår vetskap i förväg. KaDeWe skulle vara världens näst största shopping centrum och stort var det men NK-vibbarna var närvarande så vi tog oss till en park i närheten istället för att äta frukost. Svenskar fanns på plats och innan vi visste vad som stod på tur började stället som nog hette Hitten und Ditten platze att fyllas upp. Det visade sig att VM-Baren, Svenskafans.com och likasinnade gäng har ordnat en Svensk förfest just här utan att vi hade koll på läget. Jag konstaterade också att man kunde nog ha haft en schysst sprint-orientering i parken. Jag firade denna uppenbarelse med att beställa in ännu en öl.



Här fick vi alltså en massa timmars öldrickande med likasinnade fans. Vi köpte på oss ännu mer billiga Sverigeprylar som dumpades ut (Halsdukar, solglasögon och tröjor) och tog tacksamt emot gratisgrejor i massor (pins, ballonghänder, tidningar, ansiktsfärg mm) På bilden nedan kan ni se hur jag alldeles själv under måttlig berusning målat Svenska flaggan på armen och ansiktet utan att skaka på handen mer än nödvändigt.



Nog om detta und weiter weiter som någon en gång sade. Vi tog en sväng förbi hotellet för att slimma vår packning innan vi tog sats mot Teddan Hasse platzen eller något sånt. Camp Sweden hade inbjudit till samling en bit från Stadion innan match. Vi deltog dock inte i samlingen så mycket utan tog en smakfattig middag med sedvanlig öl till. Jag lyckades dock hitta ett träd som gav vibbar från sprint-orientering. Innan jag grävde ner mig allt för mycket över att jag missat veckans SCC inhandlade jag en öl på närmaste supermarket istället.




Sen blev fel blev så rätt så rätt. Ödet ville vara med oss och jag erkänner att en smärre felnavigering av mig på en helt felaktig gata gjorde att vi först blev ensamna men sen kom vi rätt in i karavanen som skulle föra oss till stadion. Hade vi inte gått fel hade vi missat tåget. Allt jag upplevt tidigare bleknade nu bort i ett hav av Svenska fans.



Vi hängde nu på varandra som på vilken schysst sprint-orientering som helst. Så långt ögat kunde nå och en jävligt lång bit till såg man bara Svenskar, Svenskar och grymt många tusen Svenskar. Scheisse wie viele Schweischen typ!! Stadskampen släng dig i väggen här kommer vi. Sen sjöng alla glatt vidare in mot stadion.

Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!



Dagens och resans enda missräkning kom vid inpasseringen på Stadion. Vakterna plockade av mig mitt stora fina 100/300mm objektiv som ansågs för stort. Där rök alla fina matchbilder för AspLövet. Jag tröstade mig med en öl och svor åt vakterna. Verdamte Schweinhunden!! Dessutom snodde dom mina extra batterier till digitalkameran vilket straffade mig när batterierna dog lagom till halvtid i matchen. Nåja, nog om motgångar. Är det något som jag har vant mig vid i livet så är det motgångar. Jag skrattade åt eländet och stötte på ödet istället. Som skjuten ur en kanon kom allas vår LGW farande. Wursten var på glatt humör och hade inte något emot att fastna på bild. Jag visade dessutom glatt upp bilden på Wurst-kiosken jag tagit tidigare för LGW. Tjejen bredvid LGW var bara en tjej som råkade stå i närheten tror jag. Vi kan väl kalla henne för Inga from Schweden för enkelhetens skull.



Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!

Känslan av att gå in på Berlins Olympiastadion som fylldes med 72000 människor går inte att beskriva i ord. Att med en bild som, påstås säga mer än tusen ord, visa detta går inte heller. Mäktigt. Svulstigt. Stort. Enormt. Överväldigande. Snudd på en religös upplevelse. Vi hade platserna längst ner. längst fram på ena långsidan bakom avbytarbänken. Vi såg matchen rätt taskigt men vi satt nära hetluften och det kändes som att vi nästan kunde ta på spelare och stämningen. Det går inte att beskriva ljudbilden och synintrycken som vi upplevde den här dagen. 15 juni 2006. Sverige-Paraguay. Jag var där. Jag, fru AspLövet och Svärfar.



Matchen började och stadion kokade av Svenskar. skulle man gissa från mitt håll hur många blå/gula-tröjor som var på plats skulle jag säga minst 50,000 men det såg ut som 70.000.

Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!



I min värld tog matchen kanske max 20 minuter och jag hann knappt börja se något förrens matchen var slut. Hejramsorna skanderad i stadion, vågen for runt och folk skrek i extas runt omkring oss. Jag tog en öl till och tänkte. Fan, här inne skulle man ju kunna ha en sprint-orientering.



Men vad händer nu? Herr AspLiefen is nur ganz bekymrad. Klockan tickade och jag svor åt min evinnerliga olycka. Kan is möglisch varen att jag på min fucking 40-års presentdag skulle se Sverige sumpa bort möjligheten att gå vidare i gruppen? Tack Ljungberg säger jag. Jag såg inte målet för jag drack kanske öl eller tittade på publiken just då. Men mål blev det och det vrål som ljöd genom stadion är alla förunnat att få uppleva. Jag var där. 15 juni 2006. Herrejävlar!



Så tillbaka till den där hemska Jägermeistern på den sjaskiga puben. Karavanen av Svenskar som lämnade stadion var lika lång som bred. Det som slog mig var känslan av märkbar tystnad i leden. Kanske var det en kollektiv suck av befrielse eler lättnad som gjorde detta. Men titta här. En sjaksig pub på vägen, här hör vi hemma.

Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!

Efter den Jägermeisterska minnesluckan dagen efter tog vi flyget till Tallin. Vi letade upp Estlands bästa restaurang (Enligt Lonely Planet) African Kitchen och tog oss in bakvägen som ett par tjuvar om natten. Dom sålde förrädiskt god öl och mat i en grym miljö i sommarvärmen och jag undrade stilla om möjligen Saku Koivu sponsrades av det inhemska ölet Saku. Nedanför oss låg något parkliknande och jag skissade på sprintbanor i mitt huvud. Lyktstolpe, häck, parkbänk, parkbänk, häck, grusgångsförgrening, gunga, soptunna, parkbänk, parkbänk eller nått sånt. Banan blev nog bra. Jag tog en Saku till för att fira.



Jag vet inte om orden räcker till. Nej. Dom gör inte det. Jag kan rabbla ord i rader och visa bilder värre än dom ni ser här. Jag var där. 15 juni 2006. Mer går inte att säga. Det kunde ha varit en sprint-orientering någonstans i världen och jag kunde ha sprungit som i fornstora dagar. Det hade ändå inte varit i närheten. En öl tack. Nu glömmer vi inte bort detta i varken första eller andra taget.

Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!
Stå Upp!
Vi är gul och blå!