Närmare och Närmare

Ni vet han den där snubben som återuppstod på den tredje dagen och som alla påstår är ett mirakel av gigantiska mått. Det är en piss i havet jämfört med vad jag kan koka ihop utan ansträngning. Medans han hade hjälp av självaste Gud själv så kan jag göra mirakel trots att jag är en hårt troende ateist. Jag kan nämligen få skador att uppstå ur absolut ingenting. Sug på den ett tag.

Smärtan i hålfoten har nu tilltagit och eftersom det värkte i natt börjar jag misstänka en inflammation i nåt jävla senfäste. Hur jag än funderar kan jag inte förstå varför jag fått ont. Jag tog det tvärlugnt i helgen och satt mest ner. Första gången jag kände att det började göra ont var i söndags när jag helt lugnt gick i hallen hemma. Snacka om att skaka fram nya skador ur tomma luften.

Hursomhelst är hela skadecirkusen nu utdragen i absurdum och jag kommer närmare och närmare ett slut på hela skiten. För varje motgång blir det svårare och svårare att motivera sig själv. Vad är vitsen att rehabba, småträna i motionärsformat och fortfarande drömma om något som aldrig kommer att ske? Det finns faktist överhuvudtaget ingen vits för i slutändan gör varje besvikelse bara att man gräver ner sig djupare och djupare i något som inte har en botten. Just nu känns det som att jag skiter i det här och tar en allvarlig funderare på om jag inte skall koppla bort mig från orienteringen totalt. Om jag slutar surfa, läsa och på alla andra sätt följa sporten så kanske dom sista resterna av längtan tynar bort.

Det är kanske så det måste bli.