Svammel

En 30-års kris blev en 35-års kris blev en 40-års kris. Fast ändå inte. Åldersnojja hade eller har egentligen aldrig haft ett ord med i laget. Mitt liv har aldrig varit så tudelat som dom sista åren i en allt mer eskalerande takt. Ett liv här i mörker som påminner om medeltiden där allt upptas av gubbvader och deras prägel på ett brinnande orienteringsintresse. Där borta, där jag förvisso är oftare, finns ett mer normalt liv bland miniknatare, fru, middagsmat och tidsbrist. Mitt emellan står jag allt som oftast och funderar på vart jag egentligen är på väg. Höger eller vänster? Rakt på eller rakt hem? Full fart framåt eller full back? Full? Ibland, ja tack. Vem kunde 1966 tro att det skulle ta en sån här väg. Att man vid 40-års ålder fortfarande inte visste vad man ville bli när man blir stor och att man inte kan göra det man vill göra trots att det är gratis. Men vad fan. Man kan inte mer än att ge upp, och att ge upp är i mitt fall samma sak som att börja om. På samma bana. En gång till. Med förhoppning om att hitta någon kontroll mer än förra gången. Vi ses vid 138:an. Där har jag varit förr.


Runbykartan från 1966 (Se bild). Lika revolutionerande som AspLövet var vid födseln var den här kartan ett genombrott i karteringsbranschen. Numera påminner bägge två mer om en historisk antikvitet som inte hängt med i tiden.