Bitter men bara tillfälligt

Jag är en jävligt bitter människa. Fördelen med mig om man skall leta efter sånt är att jag är bitter väldigt korta stunder. Ofta, Ja! Men väldigt kort och intensivt när det väl är bittert. Således stoppade jag min ömmande bittra tå i en cykelsko istället för att sitta hemma och gråta över ett missat teknikpass vid Gillinge. Jag tog mig till mitt föräldrahem i Ägget för att pumpa däcken på mountainbiken och satte av mot nordligare breddgrader. Skavsta betades av med finkörning på grusvägar och en smetig stig längs med Oxundasjön. Därefter full fart från Verka upp till Rosersbergs slott som jag rundade motsols för att få glida genom slottsparken. Jag stannade inte i onödan utan trampade sen söderut via Räddningsverket där det fortfarande rykte ur containrarna där blivande brandmän tränar rökdykning. Benen kändes pigga där jag med solnedgången i ögonen for fram mot Runsa. Jag hade en tanke på att cykla genom Runsa för att komma till Skarvbergspartiet norrifrån men Ankarcrona hade satt upp ett hundratal skyltar som basunerade ut att det var privat område så jag fegade ut och körde stora vägen istället. Vid Skarvbergsparkeringen svängde jag in och körde skogsvägen som svängde norrut. Sen tog jag in på en södergående stig som inbjöd till teknisk cykling. Stigen förde mig hela vägen ner till Skeppartorp, där jag stötte på Budda och Benny som höll i L100´s KM. Jag led med Långhundringarna i några minuter för om sanningen skall fram är hela Skarvbergspartiet rätt sunkigt numera. Innan jag hann bli bitter å deras vägnar trampade jag vidare mot Kairo där jag tog ett tufft beslut genom att köra branta backen upp till parkeringen. Jag valde sen att köra elljusspåret hem och benen som fortfarande kändes pigga bjöd upp till hårdkörning dom sista 4 kilometrarna. 33 km betades av på 100 minuter. Nu sitter jag här lagom nöjd med mig själv och är faktist inte alls bitter. Okej då, lite bitter kanske men inte så att det stör.