Slumpen ljuger

Är det inte så att slumpen borde följa någon sorts statistiska lagar? I långa loppet borde lagen om all jävulskap jämna ut sig så att efter långa perioder av motgångar kommer solsken? Jag vet inte längre vad jag skall tro om sanningen skall fram. Efter år av gubbvadsproblem som inte vill ge med sig tycker man att nog är nog. Under sommaren provade jag på en hälsporre utan att att ha tränat fram skiten. Bra så, den försvann efter en månad så med det var det slut på nymodigheter inom den sektorn trodde jag. Jag ligger ner och är färdigsparkad liksom. Vad fan händer då!? En sketen jävla kökskniv faller rakt på stortån under gårdagskvällen. Tån är kvar för det som träffade tån var toppen på det tunga handtaget. Jag visste att vi inte skulle ha köpt så feta och fina köksknivar. Det jag frågar mig är om jag kanske har en spricka i tån. Halva nageln är blå och jag har knappt sovit i natt för tån har bultat och smärtat som aldrig förr och jag har smärtor i tån när jag går. Man brukar säga att man inte vet om man skall skratta eller gråta. Numera hemfaller jag enbart åt hulkande gråtattacker utan tillstymmelse till skratt. Det är inte kul längre. Jag fattar vad ni vill och gör slut på lidandet en gång för alla eller låt mig gå.

En annan sanning som uppdagats är att den där blåa lilla gubbjäveln som sjunger sig hes om Iprens enorma storhet blåljuger. Inte fan hjälpte Ipren mot min värk under natten. Jag tryckte i mig 2 st klockan 00.30 men det kom ingen lindring min väg. Till slut somnade jag av ren trötthet. Om jag skall ta med mig någon bort från den här ostatistiska världen så är det Iprenmannen. Han och jag. Vi ses på andra sidan.