Den glömske filosofen

Idag har jag farit och flängt över halva kommunen och vid ett tillfälle till och med utanför. Under resans gång hade jag en stor uppenbarelse. En idé som skulle revolutionera orienteringssporten. Skaka grunderna i "självvald väg" och få folk att vallfärda till vår sport. Det är bara ett litet problem. Väl hemma när jag skulle dokumentera allt så var det tvärtomt i skallen. Hur jag än vrider och vänder på mina tafatta hjärnceller så är idén som bortblåst. Det är inte första gången jag råkar ut för sånt här. Jag skulle ha varit både rik och berömd om jag kommit ihåg alla mina ideér genom åren. Ofta dyker dom bästa upp när jag inte har möjlighet att skriva ner dom. Ni vet, mitt i natten, ute på träningspassen, på hemväg från krogen eller ibland till och med när jag står i kön på Konsum. Dom flesta kommer och går lika snabbt som ett normalt sprintlopp så jag är chanslös att få ner dom på papper. Man är nertyngd inte bara av sin veka kropp utan även av en senil hjärna.

Lösningen på mina problem vore kanske en privatsekreterare. En söt blondin som i kortkort och högklackat trippar snett bakom mig vart jag än går. Klick-Klick-Klick. Vart jag än befinner mig så är hon där och skriver ner allt jag filosoferar fram. Klick-Klick-Klick. Jag kunde bli en nutida filosof som drar runt i världen och sprutar ur mig nytänkande och sinnesöppnande teorier. Klick-Klick-Klick. Medans dom gamla filosoferna satt still och lät lärjungarna komma till dom, så skulle jag hela tiden var på väg någonstans. Klick-Klick-Klick. Ibland kanske jag stannade till och lät någon rastlös själ fråga mig något. Jag kanske gav ett svar om att "Kör alltid höger och vänta på pipet", men sen så hastade jag vidare allt medans jag filosoferade högt om hur vi borde göra. Klick-Klick-Klick. Sen skulle jag få Nobelpriset i alla kategorier och priset bytte namn till AspLövets Guldmedalj. Alla skulle ju inse att mina filosofiska tankar var mycket mer värda än Nobels jävla dynamit som bara har spridit elände här i världen. Nu har jag glömt bort vad det här inlägget egentligen handlade om så vi lägger på nu. En annan gång kanske. Klick-Klick-Klick. Häng med nu Kerstin! Vi har inte tid att söla. Klick-Klick-Klick.