Hund söker godtrogen Husse

Jag har precis varit ute med Birro. Världens coolaste Labbe. Det är dock en sak jag har börjat fundera över. Är det inte så att mitt stora förfall började i samband med att vi skaffade den här hunden för 8 år sedan? Jag kanske borde ha anat oråd redan från början. När vi besökte kenneln så blev man fullkomligt attackerad av Birros alla 7 systrar som var lekfulla, nyfikna och kelfulla. Birro (den enda hanhunden) å andra sidan vägrade komma fram utan han satt tyst i ett hörn och var allmänt bitter. Givetvis valde vi den bittra introverta hunden i hörnet. Förmodligen spädde jag på den allmänna nergången genom att döpa honom efter en halvt alkoholiserad poet/författare från Göteborg. Som sagt, gubbvaderna kom inte långt efter det. Man brukar säga "Sådan husse, sådan hund". Jag är rädd för att det i mitt fall är "Sådan hund, sådan husse". Det får mig helt osökt att tänka på filmen Omen. Kan allt vara hundens fel? Borde jag ringa Max von Sydow? Vänta nu! Han var inte med i Omen. Men han har å andra sidan erfarenhet av att driva bort djävulen. Fan nu är jag inne på ett skumt spår igen. Jag skall nog sluta dricka whiskey nu.

Det absolut bästa med den här dagen. Bortsett från att Leksand vann premiären och att allt pirr jag kände inte alls hade med Leksand att göra, utan härrörde från mitt värkande knä. Det var att 2 Ipren och en bra dos whiskey fick mig att må mycket bättre, till och med knät. Nästan som i fornstora dagar. Inte för att mina fornstora dagar var exceptionella men dom var åtminstone bitterfria och hundfria. Nu låter det som att jag lägger all skuld på en sketen hund. Det gör jag. Fan ta honom.