Långt före min tid

Det är en rätt märklig idrottstid vi lever i. Orienterare precis som andra idrottsmän är inte längre klubbtrogna som förr i tiden. För i helvete, dom är inte ens landstrogna när det kommer till kritan. Man dras till storklubbarna som kan erbjuda bäst träningsklimat. Bäst ekonomiskt stöd. Bäst status. Bäst klubbkamrater. Bäst groupies. Bäst fan vet jag. När någon ny klubb lockar med bättre förutsättningar så rör sig skocken av löpare i den riktningen. Det verkar finnas en del Burakovsky-wannabes även inom orienteringen. Man undrar om Almby på det glada 80-talet förstod vad det var dom startade när dom värvade ihop Lauri, Mårtensson, Branth och det gänget. Nu är ju inte fenomenet något nytt. Redan i slutet av 70-talet var jag själv en ren produkt som sålde min själ till bäst betalande klubb. Det blev några sommarsejourer i den Finska klubben IF Femman. Hade jag då vetat hur det hela skall skötas med agenter och tuffa förhandlingar kanske man kunnat tjäna sig en hacka. På den tiden fick man vara glad om man fick en Jaffa som belöning efter loppen. Jaffa som det senare har visat sig innehålla det giftiga ämnet Bensen. Kanske har vi där roten till min tragiskt ynkliga kropp. Ung talang fick sin karriär spolierad av Jaffa. Finns det möjligen ett halmstrås chans att stämma skiten ur ett Finskt bryggeri här? Några miljoner skulle jag nöja mig med.