Natt-Kungen är inte tillbaka

Jag är en jävel på nattorientering. Tävlingsformen passar mitt lynne liksom. Ni vet. Introvert och ljusskygg. I kväll är det Natt-DM för Stockholmarna i Törnskogen. Jag skall givetvis inte vara med. Bortsett från att min huvudställning är trasig, jag har ont i ett knä och det är kick-off med jobbet så ställer jag inte upp i tävlingar som jag med all säkerhet vet att jag skall vinna. Okej, det sista kanske inte stämmer men annars har jag tillräckligt med anledningar att avstå. Den stora Planen som fastställdes för flera veckor sedan gäller fortfarande. Debut lördagen den 9 september på Vallentunas Långdistans. Nu har gubbvaderna bara en vecka på sig att sätta in en stöt. Jag skulle inte bli förvånad om dom lyckas. Jag har inte sprungit en riktig tävling sedan september 2004 då jag deltog på en av publiktävlingarna vid WOC i Västerås. 2 år. Det är en stund det också. Ibland kan jag sakna nattorientering fruktansvärt mycket. Framförallt dom där tävlingarna när man sprang H21 och fick starta absolut sist. Halva startfältet har duschat och åkt hem innan man ens gått till start. Startpersonalen har rivit ner allting utom din kartback när du startar. Ett stilla regn börjar falla. Känslan av total ensamhet i en mörk skog kan vara otroligt skön ibland.