Oj vad klockan går fort

Jag var ute i skogen i kväll för att få lite friskluft men även för att testa knät. 50 minuter rask promenad med kortare perioder av lätt löpning. När jag går känns det ingenting men lite ömt är det när jag börjar springa. På slutet började knät ömma mer och nu efter passet har det svullnat upp litegrann. När jag var ute i skogen så var det ändå positiva vindar som blåste i mitt ansikte. Fan! Det skall nog bli bra framåt våren, tänkte jag. Just där och då insåg jag att när andra människor tittar på klockan tittar jag i almanackan. För mig är 6 månader hit eller dit ingen lång väntan för att få springa igen medans andra räknar dagar och veckor i sin rehab. Man läser ju om alla världsstjärnor som skadar sig. Brutna ben, avslitna ledband och smutsiga skiljsmässor är inga problem. Deras egen läkare uttalar sig självsäkert om att "Det skall vara bra inom 2-3 veckor". Dom har det för lätt helt enkelt. Mitt största problem är nog inte att jag får vänta så många månader mellan varven. Problemet är att sekvenserna mellan mina långa rehab-perioder är så extremt korta. Jag är en nykter OLholist helt enkelt. Jag trillar dit någon gång om året men däremellan är jag inlagd på orienteringstorken.

Nämen, vem har ställt en öl här då? Inget ont som inte har en kall öl med sig.