Smedbyvägen nästa

Min buss rullar iväg från busshållsplatsen när jag är 50 meter därifrån. Jag orkar-kan-vill inte springa så jag promenerar lugnt fram mot en hård bänk att sitta på istället. Det är soligt men jag känner inte av någon värme. Jag längar till vintern. Snö till förbannelse vill jag se och bister köld som bygger istappar på min orakade haka. Hur kunde det gå så här? Jag som formligen spydde hat på förra vintern. Folk väller förbi på väg till jobb och skola. PRO-klubben kommer hasande med sina rullatorer i jakt på någon butik som har öppnat och borta vid parken virrar en morgontörstig a-lagare runt efter någon polare att tigga pengar av. Jag blundar och minns knappt vad jag vill längre. Jag vill träna, så var det ja. Kan inte november komma snart så kroppen börjar funka och man kan sträcka ut på risiga hyggen och sönderkörda skogstigar. Fast i en loop som verkar bestå av vinterträning och sen ingenting följt av ingenting. En till buss kommer med det är inte min. Jag spelar lite på min gba-micro och undrar om jag skall åka hem och sova eller ta mig till jobbet trots allt. Lönlöshet. Tröstlöshet. Menlöshet. Fanlöshet. Bitterlöshet. Skadelöshet. Ångestlöshet. En massa lösheter staplas i rad och på höjden. Jag tittar på mitt krånglande knä och undrar vad det vill egentligen. November kan inte komma fort nog. Sa jag det? November kan inte komma fort nog. Nog sa jag det nog. En buss kommer. Kan vara min, eller? Jag chansar och kliver på. Vi får väl se vart den för mig.