fredag, september 29, 2006

Ur arkivet

Det finns en kille som kallar sig själv Stevas. Jag tror inte att ni känner honom. Jag gör det i alla fall inte. Jag har stött på honom några enstaka gånger via ett tvspelsforum. Han brukar roa sig själv och andra med att skriva recensioner av spel. Nästan alltid "shmups", han avudar sina shootemups. Det bästa med Stevas är att han har ett helt eget och fruktansvärt briljant språk i sina recensioner. Läser man dom kan man aldrig tro att det är en recension, vilket gör det hela så bra. Först i slutet av texterna förstår man att han har recenserat ett spel. Han ger dock aldrig betyg, man får helt enkelt läsa av hans känslor för spelet i texten. Många gånger pratar han med sig själv om saker runt omkring spelet. Ibland handlar det om en liten beståndsdel som han fokuserar bra. Alltid olika infallsvinklar. Alltid lika lysande. Nedanstående text skrev jag för Väsbys hemsida vintern 2004. Texten var starkt inspirerad av hans sätt att skriva. Inte lika bra givetvis men ändå något som tilltalade mig just då.



2028

Det lyser i några fönster i lägenheterna som jag går förbi, jag ser människor röra sig innanför dom julbelysningsprydda fönstrena. Jag undrar vad dom gör men bara för en sekund. Människor lever vidare i sina vanliga liv påminner jag mig själv. Jag lovade mig själv för länge sen att jag inte skulle oroa mig för vad det handlar om att leva ett vanligt liv. En polisbil kör förbi med sirenerna på högst volym, men dom är inte ute efter mig. Det är dom aldrig. Dom har viktigare saker att ta hand om än en förlorare som jag. Tydligen händer det dom mest hemska saker i samhället varje dag, men jag bryr mig inte så mycket om det. Missförstå mig inte nu, Jag kunde ha varit någon. Det har inte alltid varit så här. Jag hade ett jobb, familj, ett hus och en dröm som aldrig tynade bort. Har ni någonsin haft en sån dröm? Har ni någonsin haft något som ni krampaktigt hållit fast vid, ett strimma av hopp, en känsla av att ni är på väg till den plats där ni vill vara i livet? Ett sånt liv hade jag, tro mig det var en vacker illusion att leva i, men allt det är borta nu, på grund av O.

Det regnar precis som alla andra dagar, är det bara i mitt liv tänker jag? Som det regnar menar jag. Kanske är det bara på en ensam stackare som står och talar för sig själv som det regnar. Talar till sig själv precis som om han hade en större samling människor som andaktigt lyssnade på vad han hade att säga. Regnet tilltar och inte ens om jag kisar med ögonen kan jag se någon lyssnare. Sluta snacka säger jag högt till mig själv. Jag drar jackan tätare runt mig och skyndar vidare i regnet, jag genar genom ett skogsområde fast det känns ändå inte som en skog? Det måste det väl vara, jag har gått genom den här skogen ett otal gånger, precis som alla andra skogar jag besökt i min jakt på O.

Plötsligt är jag framme, jag står stilla utanför och tittar in precis som jag gjort så många gånger förr. Idag skall jag gå in tänker jag, jag har aldrig gått in förr och jag huttrar lite nervöst. Det blir nog inte idag heller. Jag förstår inte varför jag envisas med att gå hit. Tanken känns så bra när jag sitter hemma i min nedsläckta lägenhet, jäkla elbolag, men när jag väl är här så kommer jag till sans, eller kanske inte? Jag ser några ströpersoner ta sig in genom dörren, alla verkar vara målmedvetan, självsäkra, oförstörda. Varför går dom hit tänker jag. Dom behöver väl inte det här? Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig för en lång, blöt vandring hem igen, som så många gånger förr.

Plötsligt är jag inne, skit också hinner jag tänka innan en röst påkallar min uppmärksamhet.

”Hej, välkommen hit, jag trodde aldrig att du skulle komma in.”

Jag stirrar hålögd på personen som tilltar mig, känner jag honom? Han tar min arm och drar mig in i värmen.

”Du har stått därute i en timme nu, det verkar bli längre och längre för varje gång”

Han trycker ner mig i en skabbig fåtölj i ett väntrum som sett bättre dagar, år eller kanske aldrig sett bra ut om man skall vara ärlig. Vem behöver vara ärlig i detta samhälle tänker jag och ser misstänksamt på dom andra stackare som sitter tysta och stirrar apatiskt i tomma intet. Personen som välkomnat mig börjar se bekant ut, har jag varit hör förut tänker jag, men jag har ju aldrig gått in.

”Skall vi ta bort det sista nu säger han”

Sista vadå? Jag vill bara gå hem och sova, jag är trött, försöker se om jag kan få en lucka och rusa ur i friheten men han täcker mig effektivt.

”Kom in på behandlingsrummet”

Säger han och tar min arm för att leda in mig. Vi kommer in ett nedslitet behandlingsrum med en misstänkt farlig tandläkarstol med sladdar till höger och vänster som går rätt upp i taket. Jag gnuggar mina tinningar för att förstå vad jag gör här, när jag var här, eller varför en akut huvudvärk plötsligt kom över mig. Han leder mig fram till stolen och trycker ner mig som om jag vore en nerdrogad mentalpatient. På väggen sitter det en skylt med texten. "Memo-Gone - När du vill bli av med obehagliga minnne". Jag undrar, kallsvettig som jag plötsligt blivit, vad det kan betyda, jag kan inte minnas att jag vill bli av med något. Personen som jag fortfarande inte kan minnas säger.

"Då plockar vi det sista av din ynkliga minnesrester från dina vaneföreställningar. Måste kännas skönt att inte leva i illusionen att det finns skog kvar, det var ju ändå 10 år sen dom sista resterna försvann"

Vad sa han? Jag har väl inga vaneföreställningar, och skog? Jag sprang ju så sent som för en timme sen genom ett skogsområde?

"Som du kanske märkt, finns det lite små biverkningar med den här behandlingen som du går igenom. Det kan förekomma små minnesluckor i ditt vanliga minne. Men vi är nästan säkra på att allt kommer tillbaks bara vi fått bort bort dina minnen om O"

Han kopplar någon sorts elektroder på mitt huvud, mitt bröst och spänner fast mina ben och armar i stolen. Jag försöker desperat komma på något att säga men min mun har blivit torr och det blir bara en gurgling av det hela. Kan detta vara en dröm, en mardröm eller kanske en sanndröm, eller? Personen tittar på mig med ett snett leende, din jävel tänker jag. Du vet om att jag inte har en aning om vad som pågår.

"Då kör vi, välkommen på andra sidan"

Hans ord ringer i mina öronen i samma takt som ett brus tilltar i styrka, outhärdligt, påträngande och hela min kropp krampar medan jag sliter i spännen som håller fast mig. Allt blir svart.....

Jag hör någon viska i mitt öra, eller väsa är ett bättre ord, lite grann som Gollum. Kan inte koppla ihop orden till något vettigt. Min armar värker, ungefär som dagen efter att du har huggit ved en hel dag och du skall bära något tungt. Jag öppnar ögonen och befinner mig utomhus, det regnar. Regnet känns bekant som om jag träffat en god gammal vän.

"Du kan gå hem till din familj nu, allt kommer att bli bra nu när dina tvångstankar om O är borta. Lycka till och hör inte av dig till oss igen. Vi har aldrig träffats"

Han slår igen och låser dörren, jag noterar att det inte står någonting utanför porten och allt är släckt i fönstrena. Vem är jag? Kan inte komma ihåg mitt namn hur jag än försöker. Kanske bäst att gå hem, men vart är det? Min familj sa han. Kämpar för att kunna se dom framför mig, ett namn, en plats, allt är borta. Hel mitt liv verkar vara tomt som en kyrka en söndagsmorgon. Bara en vind blåser över gatan, som annars är tom på liv och rörelse. Jag börjar sakta gå bortåt, vart? Jag vet inte vart jag skall gå, vem jag är. Men därborta, där ser jag en skog, något bekant äntligen. Jag känner en värme inombords, en skog, jag minns i alla fall min Orientering

Jag springer...