Dags att söka hjälp

Jag känner mig som Tony Soprano idag. Inte för att jag har blivit skjuten i magen men med samma hasande steg som han har i serien tog jag mig till jobbet idag. För min del känns det mer som att någon har sopat på mina knän med ett basebollträ. Man har sig själv att skylla även om det inte var mitt fel. Att det var så här lätt att få nya skador utan att träna hade jag inte en aning om. Man skulle kanske tro att det var lördagens stadsorientering som är boven i dramat men så är inte fallet. Det var snarare rekreationen efter orienteringen som fällde mig.

Vid starten centralt placerad mitt i Stockholms centralstation valde jag tunnelbanan till första kontrollen. Man kunde ha sprungit också. Föst 500 meter längs med Klarabergsgatan för att få bra fart ut ur rondellen vid Sergels torg. Därefter 1200 meter längs med Sveavägen i nordlig riktning. Inbromsningen skulle sen ha gjorts där Lap Powers gamla butik låg. Lap Power som ägdes av Helene Wellton som sålde burk med hjälp av sin djupa urringning. Men jag tog tunnelbanan istället. Odenplan nästa sa dom i högtalarna och jag klev av i all min ensamhet. Ett sunkhak senare så drog jag vidare och lämnade tre bekanta kvar. Jag gick tillbaka mot Odenplan för att ta mig in på Vasa´s pub. Även det ett sunkhak tydligen. Jag avstod från att springa då lågskor och knäproblem inte är någon bra kombination. På Vasa´s satt nya bekanta ansikten inklämda mellan Vasastans sunkigare klientel. Jag frågade hur jag låg till i tävlingen och dom sa att jag låg först och sist beroende på hur man vände på steken. Stek, man borde kanske ha ätit mat innan tänkte jag. På väg ut ur lokalen hittade jag en godisautomat med zoo-tabletter. Finfint tänkte jag och köpte mig en näve. Med raska steg passerade jag gamla stripsyltor, trendiga cafeér och ett par vilsna flickor som letade efter Gästrikegatan. Jag skrek åt dom, "Häng på mig om ni vill komma någon vart här i livet", och stegade raskt vidare. Vid Gästrikegatan släppte jag av dom 2 damerna i nöd och tog mig till det sista sunkhaket för dagen. Rebusarna som jag fått på varje ställe var svåra att lösa. Jag fick inte ihop någonting utan tvingades ringa en vän, fråga den sunkiga publiken samt betala extra för ölen på varje ställe för att få ett svar på frågan vart jag skulle härnäst.

Bowling var svaret. Jag spelade halvtaskigt och hade som bäst omkring 140 i min andra serie. Jag skyller på skorna. Dom glappade i hälen så jag halkade omkring i dom som löparskor på en såphal bergshäll. Mina kamrater skrattade högt och gott men jag började ana vad som var på gång. Jag skulle få möta en själsfrände inom kort. Cliff Barnes. Från en loser till en annan. Cliff fick i alla fall betalt för att spela loser. Jag får nästan betala för att vara en. Mat och öl var en bra början innan det gick raskt utför. Hur man med ett skadat knä kan få för sig att stå på en stol i 2 timmar och hoppa till tramsig musik övergår mitt förstånd. Och det är väl där skon klämmer. Bristen på förstånd. 40 år och förståndshandikappad. Det är jag det. Idag både förståndshandikappad och handikappad. En rullstol och sluten avdelning kanske är vad jag behöver för att inte skada mig själv mer nu.