Lönlös rehab

Har precis lyckats slita mig loss från företages massörska. Hon knådade mina knäskålsspetsar som om dom vore svartpepparkorn i en mortel. Bortsett från smärtan så hade vi trots allt rätt kul. Vi är båda överrens om att min kropp snart hör hemma på ett idrottsmuseum som avskräckande exempel. Jag hade en teori om att ett friår skulle passa mig bra eftersom jag då kunde köra 6-7 timmar rehab om dagen. Hon var tveksam till att det skulle räcka för mig. Sen skrattade hon högt. Det bästa tipset den här dagen var annars upptejpning av främre senfästet i knät. Skall hem och prova. Något som kan kallas hårväxt har jag ju inte på mina ynkliga ben så den smärtan när tejpen skall tas bort slipper jag i alla fall.