Till minne av

I väntan på besked om en eventuell trasig vrist har knäna så sakteliga blivit bättre. Jag beslöt mig därför att ta tag i min kropp och låta den åtnjuta lite fysisk aktivitet, om än i mycket lätt form. Rask promenad 50 minuter på ett elljusspår blev kvällens huvudnummer. Jag stegade på i något som förmodligen påminde om John Cleese i den berömda Monty Python sketchen "Silly walks". Nu mötte jag tack och lov ingen så min normalitet eller kanske onormalitet fick ingen bekräftelse för allmänheten.

På min promenad började jag fundera på mitt bristfälliga minne. Saker som borde finnas lagrat för alltid är som höstlöven bortblåsta i skogen. Detta fick mig att minnas filmen Memento med Guy Pearce i huvudrollen. Efter en olycka förlorar han sitt närminne och allt som händer rinner av hans minnesbank som vatten på en goretex jacka. Han börjar ju tatuera in viktiga information på sin kropp samt fotografera allt som händer med en polaroidkamera. Bra film men jag har ju inte problem med mitt närminne så mycket som långtidsminnet. Eftersom jag inte gillar nålar och därför inte vill tatuera in saker på min kropp tog jag tag i saken och byggde mig en minnesburk. I den har jag placerat höstlöv för att påminna mig själv om att hösten har alltid varit min favoritårstid att springa i. Ett par gamla noppiga orienteringsstrumpor, som antagligen inte använts sedan borgarna regerade förr gången, för att påminna mig om sönderrivna smalben. En gammal karta över Runby för alla timmar jag spenderat i den skogen. En keps för att jag en gång i tiden var en jävel på att kepsa. En gammal geltub som bäst före datumet gått ut på för att påminna mig om att även AspLövet en gång i tiden kunde springa timmar istället för minuter. Samt en guldmedalj från 10-kampen som jag fått för mitt deltagande i alla 8 år. Medaljen får symbolisera en karriär som aldrig tog sin början förren den var slut.