Torsdag är den nya måndagen

Jag har haft en miserabel torsdagsmorgon. Kanske man inte ska kalla den miserabel sett till min normala vardag men det kändes ändå som att den här annalkande höststormen pissade mig i ansiktet några timmar för tidigt. På väg till jobbet från parkeringen noterade jag att knäna ömmade mer än vanligt och detta trots att jag fick behandling i går. Jag inser nog att något som kan kallas löpning inte står på schemat inom en överskådlig framtid. Som vanligt lyste min orienteringsryggrad igenom och jag genade över ett dike från parkeringen till skillnad från gemene man som snällt går efter gångvägen. Diket hade samlat på sig lite vatten så jag försökte mig på ett graciöst hopp över. Vid nedslaget av högerfoten halkade den till i det våta gräset så jag gjorde någon sorts halvsplit där jag fick vänsterbenet under mig. Jag lyckades rädda situationen från total katastrof men resultatet blev ändå ett skitigt vänsterknä, en blöt vänstersko, fuktiga tröjärmar och det värsta av allt ett om möjligt ännu mer smärtande vänsterknä. Undrar om man kan skriva in sig själv på en sluten vårdavdelning? Jag verkar vara en fara för mig själv numera.

När jag väl haltat in på jobbet och med en suck sjunkit ner i stolen öppnade jag mackan som jag köpte på Statoil på väg till jobbet. Notera hur noggrant dom har brett ut smöret. Osten har dom nästan lagt på rakt och långt ut till höger har jag till och med fått en paprikabit. Det här var en smörgås gjord av kärlek. Den var tyvärr väldigt torr kan jag meddela. Jag sköljde ner den med kranvatten.

Får man gå hem snart?