Ett rått skratt...

..förlänger livet.

Tyvärr var det inte jag som skrattade så mitt liv lär nog fortfarande hänga på en skör tråd. Den som skrattade rått var min rehabiliteringstjej. Anledning var att jag berättade om min vurpa i diket som förde min knästatus bakåt. Hon tvekade dock inte att knåda mina ömmande knän lite extra idag så med tårar i ögonen tackade jag för mig efter 30 minuters behandling. Det sista jag hörde när jag gick därifrån var hennes skrockande skratt som letade sig ut från behandlingsrummet och nästan föraktfullt följde mig hela vägen till min nedsuttna kontorsstol.

I kväll skall jag sätta mig på motionscykeln men innerst inne undra varför.