Många steg

Det finns många steg i en orienterares liv. I det första steget så är man ung och naiv och man vet inte riktigt hur man lyckas hitta alla kontroller. I nästa steg är man kaxigt självsäker och fattar inte varför man bommar kontroller. Sen kommer man kanske in i ett steg där man aldrig bommar och vinner tävlingar. Det steget brukar i och för sig vara väldigt kort för den stora massan. I nästa steg så är man rätt blasé och man bryr sig inte om man hittar alla kontroller direkt man är glad över att bara vara med. Efter det kan man ofta hamna i ett comebacksteg där man paniktränar och bommar ännu mer kontroller. Efter det minns jag inte vilket steg som kom men tydligen skall det finnas ett steg som innebär att man aldrig hittar hem. Jag har inte kommit dit än för då skulle jag ju inte kunna skriva det här. Ganska kul om man tänker efter. Det här med steg alltså. Att inte hitta hem kanske också är kul. Problemet är ju att man inte kan berätta för någon hur kul det var.