Sökes: Motivation

Efter ett varmt bad beslutar jag mig för att minnas motivationshöjande tillfällen i mitt liv. Många skulle nog minnas tillfällen då allt upplevts lätt och ledigt för att hitta tillbaka. Jag minns tillfällen av kramp och trötthet istället. Ur arkivet hos Garys Vänner gräver jag fram ett sånt minne från 2002.


Långa Lugnet i Falun Söndag 11 augusti 2002.

[Förspel]
Min bror och jag hade beslutat oss för att efteranmäla oss till Långa Lugnet. Efter avfärd 07,15 från Väsby kom vi upp till Falun precis lagom för att konstatera att alla konkurrenter såg så där obehagligt hårda och professionella ut. Vi träffade på Jonas Lindell samt Bröderna Andersson på tävlingsplatsen och vädret var sådär lagom varmt att man svettades innan start.

[0 - 5 km]
Ett mjäkigt skott indikerar att starten har gått och ett myller av cyklister trampar iväg ut ur Lugnets skidstadion. Efter 200 meter så svänger vi av på en asfalterad gång/cykelväg och påbörjar klättringen upp mot toppen av Lugnet berget. Plötsligt krockar dom framför oss och 2 cyklister går i backen. Vi blir tvungna att stanna upp ett kort ögonblick innan vi kan rulla iväg igen. Efter en kort bit i backen kommer Jonas ikapp oss och försvinner nästan lika snabbt igen ifrån oss. Upp, upp, upp och lungorna får sig en riktig genomkörare. Efter att ha nått toppen så rullar vi ut på steniga grusvägar där det plötsligt blir brant utför. Farten tilltar allt mer och efter en närmare titt på hastighetsmätaren så ser jag att vi är uppe i 59 km/tim. Jag skänker en kort tanke åt att skulle man studsa lite fel på en sten nu så kan det vara kört. Plötsligt skall vi in på en fin liten stig som svänger av uppför och det tar tvärstopp. Folk får börja gå och det blir trångt. Håkan hittar ett spår vid sidan om och jag blir lite efter. Plötsligt hoppar min kedja i en uppförsbacke och jag får hoppa av för att fixa till den. Ett otal cyklister kör om innan jag är uppe igen. Surt borde man kanske ha sagt men jag konstaterar istället att det är en jobbig och seg inledning på detta lopp.

[5 - 10 km]
Efter att ha passerat hopptornet på toppen så svänger vi av nedför igen. Full fart utför berget och in mot Lugnets skidstadion där vi får varva på hästskon inne på skidstadion. Vid utgången av Lugnet så står Håkan och väntar på mig och vi kan rulla vidare. Vi kommer in på ett jättefint elljusspår som är kurvigt och småkuperat. Plötsligt kör vi förbi en cyklist som har kraschat rätt ut i ett stenskravel och det ser illa ut. Det är dock folk som har stannat hos killen så vi rullar vidare. Efter att ha kommit ut på asfalt och klämt en tung backe så svänger vi av på en stenig och bökig stig som tar oss rakt utför och det är mer studsande än cykling. Håkan har kört ifrån mig igen på detta parti och efter att ha sladdat i lösgrus på en stenås så ropar jag på honom där han står och väntar att han kan köra och att han inte behöver vänta på mig. Inledningen har gett mig den insikten att jag är seg och för att orka runt detta lopp bör jag nog lugna ner mig lite.

[10 - 15 km]
Ut på asfaltsväg och sen var det bara att borra ner huvudet. Får en bra rygg som jag kan lägga mig på rulle bakom och koppla bort hjärnan. Efter ett tag så kommer vi ifatt några andra cyklister som gör att våran lilla "klunga" blir större. Blickar framåt på raksträckorna för att se ifall jag kan skymta Håkans rygg men han är borta och jag konstaterar att det var lika bra att han fick köra på i sitt tempo.

[15 - 20 km]
Efter asfalten svänger vi av in i skogen och temot sjunker från 35 km/tim till 10 km/tim. En riktigt brötstig med sten i massor kommer och man studsar och halkar omkring. Plötsligt känner jag att jag inte orkar längre utan jag kliver av cykeln och går en bit för att komma ner i varv. Efter ett tag hoppar jag upp på cykeln och funderar på ifall jag verkligen skall orka med detta med tanke på att jag har drygt 5 mil kvar. Efter en kortare utförskörning så svänger vi tvärt uppför och påbörjar en låååång stigning uppför. Eliten hade "Bergspris" på toppen av Norlingsberget och det är ca: 2 km brant grusväg som skall jobbas ner. Efter en dryg kilometer så känns det som att det skall svartna för ögonen och jag tvingas kliva av cykeln. Jag är i princip den enda som går men i detta läge bryr jag mig föga om det. Tanken på att bryta loppet och att rulla asfaltsvägen tillbaks till Lugnet känns allt mer tilltalande så jag hoppar upp på cykeln och börjar cykla för att få bort dom negativa tankarna. Kommer till slut äntligen upp på toppen och jag frågar arrangörerna om det blev några pengar till mig men dom svarar kort att pengarna är slut.

[20 - 25 km]
Efter den tunga stigningen svänger vi utför på halvstora men steniga stigar där det bara är att släppa på. Beslutar mig för att bromsa när vi kommer ner så det är full fart utför som gäller. Vi kommer sen ut på ett hygge där det blir mera cykelpromenad bland stock och sten. Plötsligt uppenbarar sig då den i MTB kretsar så beryktade "Törnbergsstigen". En ca: 4-5 km lång guldstig som är en smal, krokig, småkuperad och helt ren från stenar och rötter. Omgivningen är småkuperad tallhed med mer sten än vad man finner i vilket Hälsingeparti som helst. Ryktet gör gällande att Gubben Törnberg skall ha "byggt" och preparerat denna stig själv för många, många år sedan. Efter detta lyckorus så kommer man fram till den första vätskestationen där jag mumsar i mig en grabbnäve saltgurka som jag sköljer ner med sportdryck.

[25 - 30 km]
Efter vätskan så fortsätter den så underbara Törnbergsstigen och all trötthet är som bortblåst. Svisch, Svosch, Svisch låter det när man sveper fram på stigen, eller kanske var det ljudeffekterna i mitt huvud som lät så. Hursomhelst så var denna stig värt hela resan, anmälningsavgiften och senare kommande vedermödor. Vi kommer så småningom ut på en lite större och vanligare grusväg och hejas fram av sommarstugeägare som sitter och beskådar spektaklet. Plötsligt blir det en liten skråstig längs med en sjö och det är mer sten än stig. Alla får finna sig i att gå och bära cyklarna. Inte en av dom bättre stigarna skulle man kunna säga och man funderar på varför inte hela rundan kunde vara som kära Törnbergs mästerverk. Nåja, jag trycker i mig lite dextrosol och börjar känna att livet leker nog ändå.

[30 - 35 km]
Vi studsar så småningom ut på en gammal hederlig grusväg och farten trissas upp. Vi är ca. 10 st som ligger på rulle och jag lägger mig långt bak för att slippa dras med i draghjälpen. Vi har 2 tjejer med i vår grupp som cyklar väldigt bra. Båda tjejerna får langning vid en privat vätskestation som vi passerar. Själv dricker jag av mitt eget vatten och tittar mer på omgivningarna än deras bakdelar, det är säkert, jag lovar.

[35 - 40 km]
Grusvägen vill aldrig ta slut och det bjuds även på en och annan uppförsbacke där jag märker att jag är starkare än dom övriga i min grupp. Hehehe.. nöjd med livet tänker jag att "backarna är mina bästa vänner" Dom tankarna skulle jag bitter få äta upp senare under loppet visade det sig. Äntligen så tar grusvägen slut och vi åker in på en småstenig men trots allt cyklingsbar stig som kringlar sig fram i den vackra granskogen. Det har under en period gått svagt uppför och plötsligt så bär det rakt utför. Jag släpper på bromsarna och låter cykeln studsa hejdlöst under en lång stund innan jag får trycka hårt på bromsen för att stigen tar slut och en 90 graders kurva ut på ännu en grusväg tar vid.

[40 - 45 km]
Mera grusvägar och jag känner att kroppen börjar bli sliten. Plötsligt sitter jag längst fram i en klunga och drar. Jag ligger hårt på tramporna i några minuter innan jag varvar ner och trycker i mig lite gel och vatten. Hela klungan cyklar om mig i ett avsevärt högre tempo och jag klarar inte av att hänga på. Tack för det... Framför mig på en lång raka så ser jag flera stora klungor som drar upp ett dammoln. Tittar bakåt och ser inte en enda cyklist. Tänker för mig själv, kan jag vara sist?

[45 - 50 km]
Plötsligt uppenbarar sig en jobbig backe och jag kommer ifatt framföråkande klungor. Jag börjar känna lite småryckningar i låren och längtar till nästa vätskestation där saltgurkan väntar. Det blandas stenig småstigar med steniga grusvägar och tröttheten börjar allt mer göra sig påmind. Snälla inte kramp nu, hinner jag tänka då plötsligt inte krampen kommer men väl kedjan hoppar. Jag drar på kejdan snabbt och hoppar upp på cykeln men hinner inte cykla många hundra meter innan både främre och bakre låren drar ihop sig. Jag ramlar av cykeln och sätter mig ner för att skaka liv i musklerna. Efter ett tag är det bara att bita ihop och kliva på cykeln igen.

[50 - 55 km]
Precis innan vätskestationen i Rostberg uppenbarar sig en seg uppförsbacke och halvvägs är det dags för kramp igen. Jag kliver av cykeln och finner plötsligt att båda främre lårmusklerna är ihopdragna så jag kan inte böja benen. Smärtan är påtaglig, med hjälp av händerna trycker jag till i knävecken och faller bakåt i det mjuka gräset. Väl där så sitter jag mest förundrad och tittar på mina lårmuskler som verkar vara tagna ur filmen "Aliens". Muskeln rör på sig för fullt under skinnet och jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag stapplar emellertid upp på cykeln efter ett tag och kämpar mig in till vätskan där jag trycker mera saltgurka, sportdryck och fyller på vatten i min vätskeryggsäck. Rullar ut från vätskan lätt orolig inför dom avslutande 2 milen. Nästan direkt så blir det brötstigar igen och efter någon kilometer är det dags att kliva av igen för att bli av med krampen. Jag kämpar vidare inte bara mot krampen utan även mot mitt nedbrytna psyke som skriker i mitt öra - Bryt, Bryt, Bryt.
Jag ignorerar dock den rösten och biter ihop. Plötsligt uppenbarar sig en jättebacke....

[55 - 60 km]
Upp mot högre höjder bär det och den steniga (ni börjar se tendensen med dom steniga stigarna/vägarna nu va) vägen ser inte ut att någonsin ta slut. En bit upp är det dags att sitta av för kramplossning igen och det är så skönt att sitta ner att jag funderar på att lägga mig ner och vila ett tag. Men som med allting så måste man nå målet för att det skall ta slut så jag biter ihop igen. Efter denna jättebacke bär det av utför på småstigar som är, vadå? Precis, steniga och sladdriga men nu börjar jag även krampa i fingar och överarmarna så jag skippar bromsen och hoppas på det bästa. Lyckas ta mig ner utan missöden och kommer in på ett avsevärt finare elljusspår som tar mig in till det undersköna Sundborn där publiken hejar friskt. jag tar åt mig av sportdrycken och saltgurkan (även om jag vid detta skede gett upp tron på saltgurka) 13 km kvar ropar dom innan jag rullar vidare.

[60 - 65 km]
Har sällskap av en äldra man som jag stött på tidigare och även han lider av kramp. Vi trampar på uppför (igen) på asfaltsvägar som sen byts ut mot grusväg. Han säger att detta lopp är avsevärt tuffare än Finnmarksturen och jag undrar mest vad jag gör här, otränad som man är. I en seg motluta så drar han ifrån mig när jag är tvungen att stanna till för att vila benen lite. Kan skönja ett slut på eländet även om det lutar åt fel håll fortfarande.

[65 - 70 km]
Grusvägen blir till en stig och plötsligt uppenbarar sig ett krön och jag är övertygad om att jag nått toppen och nu blir det downhill ner mot Lugnet och målet. Ser ryggen på en av tjejerna som jag cyklade tillsammans med långt tidigare och hennes fart är märkbart långsammare än min. Precis när jag passerar henne uppenbarar sig en brant uppförsbacke och jag suckar djupt. Halvvägs får jag kliva av och gå, något som även tjejen tvingas till. Väl över detta krön svänger det utför och farten ökar på dom fina stigarna. Jag susar allt lyckligare ned mot det väntande målet och plötsligt uppenbarar sig ängarna ovanför Lugnets skidstadion. Jag åker under en träbro och noterar att det cyklar folk på den. Vanudå? Jag stannar av lite och ser ingen direkt snitsling. Till höger om mig spurtar folk mot mål men jag är på fel sida av snitslarna. Tittar framåt längs med en stig som leder till "hyllan och "mördarbacken" men dit skall väl inte jag? Rullar sakta vidare och förbannar mig själv för att köra fel dom sista skälvande metrarna. Plötsligt ser jag en kille stå och titta på, och jag frågar honom vart jag skall åka. Han pekar mot mördarbacken och jag kan knappt tro mina ögon. Precis vid "hyllan" står Håkan och hejar på mig. Jag biter ihop och gnetar uppför mördarbacken. En bit upp sitter den äldre mannen som jag cyklade med tidigare och har kramp i låren. 20 meter efter att jag passerat honom så drar sig mina lår ihop och jag tvingas av cykeln. Sätter mig ner och skakar desperat på låren. Ser att den gamla gubben reser på sig så jag tvingar mig själv upp och hoppar på min cykel trots att krampen inte släppt riktigt. Når krönet och sätter full fart nedför igen. Nu måste väl ändå backarna vara slut! Kommer fram till träbron och ser att två cyklister som kört om mig i backen fått problem och klivit av sina cyklar. Jag satsar allt jag har uppför trätrallen och laddar hårt ner på andra sidan, vilket innebar att jag passerade dom. Trycker allt jag har ner mot målet som en befrielse mer än något annat. 4 timmar 11 minuter och 57 jävligt slitsamma sekunder blev sluttiden.

[Efterspel]
Tröttheten är som en dunkande huvudvärk och jag orkar inte få i mig mer än halva pastasalladen som Håkan och jag sitter och äter bakom målet. Vi stapplar (läs: jag stapplar, Håkan går) mot duschen och man längtar bara hem till sängen som tyvärr är 25 mil bort. Hemresa blir trots allt behaglig och trots den tuffa banan konstaterar vi att det har varit en underbar dag och att såhär trött vill man inte vara varje dag ;-)

[notering: Banbeskrivningen ovan är baserad på 70 km som arrangörerna meddelade att banan var men både min bror och jag fick 76 km på våra mätare. Något som vi även hörde från andra]