Analys i hemmaskog

I ambitiös Eglinski-style tänkte jag analysera min egen lördagsträning. Problemet med att lägga banor i sin hemmaskog som man växt upp i, och farit runt varenda sten på, är att man vet lite väl mycket om vart det är bra och vart det är dåligt. Som alla vet finns det ju grader av skog, även om det inte finns så många färger att återge detta. Vitt är inte alltid lika vitt så att säga. Grader av löpbarhet på stigar är ju också något som kan påverka. Det optimala för en banläggare är egentligen att få ett parti och en karta man aldrig varit på. Då har man samma förutsättningar som löparna har inför banan. Det är mycket lättare att väga sträckor på en karta man aldrig varit förut. Är man allt för bekant med området så är det lätt att banläggningen speglas av saker som löparna inte känner till. Nåja, nog svammlat om detta. Nu var ju tack och lov nästan alla löpare väl bekanta med skogen så vi var på samma nivå.

På nedanstående sträcka hade jag tänkt mig fyra grundalternativ som går ihop på ett eller annat sätt. Om jag snabbt skulle ha beslutat mig för ett vägval skulle jag ha valt D. Jag vet att det först berget är kanonfint och sen blir det löpning på en skaplig stig hela vägen. A-alternativet går på en stig som är sisådär hela vägen. C-alternativet går bort för stigen i början är riktigt liten med en massa sten och rötter som stör löpsteget. Rakt på (B) är inte helt fel om man klarar av att trycka på i skog som är beväxt med sly till en viss del. B-berget är förövrigt ett gammalt brandhygge som dock på senare år börjat anta löpbar karaktär. Det intressant är, hur skulle en löpare som aldrig sprungit i skogen förut ha kört? Givetvis beror det på vilken typ av orienterare man är. Ju mer jag tittar på sträckan desto bättre tycker jag att jag fick till den faktist. Eller så är det bara ett teckan på att jag är lite väl egenkär.