Fredagskartan

Jag får ofantligt mycket beundrarmail och oftast kör jag autodeleate på hela skiten. Jag har inte tid att ta mig an folk som blandar sig i mitt liv. Eller. Jag har fått ett mail i alla fall. Det var nog inte heller från en entusiastisk supporter om jag skall vara ärlig. Han var från Norge. Tydligen är det svårt att bli förebild i sitt eget land eftersom inga svenskar bryr sig om bittra AspLövet. Nåja. Norrmannen i fråga undrade om jag aldrig tävlat i Norge. Jag brukar ju ofta säga att Finnarna är tokiga men Norrmän. Norrmän är riktigt jävla tokiga. Om man med tokiga menar roliga. Tänk alla roliga fördomar man har om Norrmän. Klassiker som. Hela landet går på tur till hytten på söndagar och till lunch äter dom sina små smörgåspaket. Nu är inte jag den som skall såga smörgåskonceptet för jag har långa perioder av mitt liv levt på enbart smörgåsar. Hursomhelst, tillbaka till mitt bristfälliga orienterande i landet alldeles till väster om oss.

En gång eller två har jag tävlat i Norge. Jag har besökt Norge avsevärt mer, men dom gångerna har det handlat om bilsemestrar, jobb och så var det visst ett annat tillfälle också. Den ena gången jag tävlade var det i fälttävlan (Numera heter det orienteringsskytte tror jag). Man kanske bara kan kalla det för ett halvt tillfälle eftersom man inte enbart skall orientera. Det var faktist första och enda gången jag tävlat i fättävlan. Lika bra att jag lyxade till det utomlands kan jag tycka så här i efterhand. Nu kan man fråga sig varför jag inte fortsatt med denna ädla sport. Man skulle kanske tro att jag inte tyckte att det var kul men anledningen är faktist att jag nästan höll på att skjuta foten av mig själv. Så för min egen och allmänhetens säkerhet har jag valt att låta bli kombinationen orientering/skytte.

Det enda riktiga tävlingstillfället i Norge var 1992 när jag tillsammans med några klubbkompisar besökte Porsgrunn för att springa O-festivalen. Jag skall direkt påpeka att vi tog fasta på ordet fest i O-festival. Det var lika mycket rekreation som viktig tävling om man säger så. Först var det en 3-dagars där hela klubben (nästan) sprang H21AK. Vi blev alla ordentligt uppläxade av den gamla storlöparen Joakim Brinkenberg som vann alla tre etapper. Bakom Brinkenberg var det dock stenhårt. Jag inledde dom först två dagarna med att vara 2:a och 4:a. Inför sista dagens jaktstart gick jag ut som 2:a. Bakom mig gick fyra man ut inom 2,40 min, bland annat två klubbkamrater var med i det getingboet. Efter en liten miss på ettan kunde jag dock hålla i dom AspLövska nerverna och ta hem silvret. Sen var det fest



Jag har inget minne om det var en vilodag sen eller om vi gick direkt på nästa tävling följande dag. Det enda jag minns är en fruktansvärd baksmälla. Jag har sällan eller aldrig tävlat med en sån uppladdning i bagaget. Moget? Givetvis. Smart? Tveksamt. Vi hade som sagt tidigare tagit fasta på ordet fest och det satt kvar inför O-sprinten. Japp. Ni läste rätt. O-sprinten. Sprint på den tiden, i klassen H21AK, var liktydigt med 6,5 km i tuff vildmark. Hade vi lyssnat på Norrmännen redan då hade vi inte suttit fast i parkmiljöer i vår strävan att utveckla(?) sporten. Nåja, Jag minns att jag trots en lugn promenad till starten var i valet och kvalet ifall jag skulle spy eller inte för att lätta på betongkepsen. jag avstod från kräkningar. Sett i det perspektivet, och bommen på fjärde kontrollen med i ekvationen, var slutresultat över förväntan. Två noteringar från tävlingen. Störtskönt efternamn på segraren och risk att bomma för alla kompassfreaks om man inte noterade informationen på kartan (se grön pil). Efter den här underbara sprinten var det i alla fall dags för fest. Sa jag att vi tog fasta på ordet fest i O-festival?



Efter festandet tagit slut var det stafett som stod på programmet. Trots sega ben och ett lika segt huvud hankade jag mig fram rätt OK. Jag sprang tredje sträckan (7,5 km 61,14 min) och plockade upp oss från 40:e till 32:a plats. Vi slutade efter diverse turer på 62:a plats av 117 lag. NTHI vann före Nydalen. Det mest intressant på stafetten var på väg till ettan då jag sprang om en av världens, genom tiderna, vackraste orienterartjejer. Torunn Fossli. En bra avslutning på en ännu bättre vecka.

Man kan alltså fråga sig varför jag tävlat så lite i Norge. Svaret på den frågan kan ni skicka i ett anonymt kuvert till AspLövet. Jag är nämligen lika nyfiken som någon annan att få reda på svaret. Nu blev detta ett alldeles för långt inlägg, Jag har ju nästan glömt bort att vara fredagsbitter. Förresten höll jag även på att glömma det viktigast.

Heja Norge! and Geir for president!