Fredagskartan

Lika grå och karg som en finsk bergshäll ter sig numera mitt orienteringsliv. Medans omgivningen har fallit in i något sorts julmyspysigt lyckorus så väntar jag på besked från Löwenströmska. Är mina vrister utslitna som höftkulorna på en 100-åring eller finns det hopp om löpsteg i framtiden. Dessutom skall jag förmodligen få kortison i bägge knäna i januari. Om allt detta faller väl ut så skall jag ta upp kampen mot mina gubbvader igen. Vissa skulle säga att det är en lång väg att vänta innan jag kan springa igen, men jag tänker inte så längre. Jag tänker inte alls faktist. Jag minns bara förr. Det var i mitt fall bättre förr på alla sätt och orienteringsvis. Långt innan gubbvaderna sprang jag ett av mina 20 Jukola (plus/minus något år eventuellt)

1992. Jukolan Viesti. Virolahdella. IKHP vann före Rajamäen Rykkmenti och IFK Södertälje. Rajamäen Rykkmenti är ju ett av dom coolare finska klubbnamnen. Har ett svagt minne av att det skall betyda Rajamäens Regemente. Tävlingsterrängen var urtypisk finsk och jag sprang med mina finska gener urtypiskt bra. Bra för att vara mig i alla fall. Sprang en gryningssträcka. Den 4:e som mätte 8,4 km. Hade 52,28 och tappade 3,08 på täten. Tätlagen måste ha missat dom också. Jag bommade lite på 8:an men annars var det ett habilt lopp som innebar 27 plockade placeringar. Till slut kom vi 122 av 1120 lag. Det var ungefär på den nivån vi låg. Låter kanske inte så mycket för omvärlden men vi var rätt nöjda på den tiden, en liten klubb som vi var, är. Kartan var i skala 1:15000 med ekvidistans 5 meter. Är det av allmänintresse? Bara i ett historiskt perspektiv. Bara för nostalgiker som mig. Bara för mig.