Julgransfot

Jag såg en man idag som kunnde ha varit jag själv vid tillfälle. Ni vet den där stunden när man sprungit en överjävligt jobbig nattsträcka på Tiomila och sen blir sittande efter loppet i ett nästan komaliknande tillstånd. Men orkar inte ta av sig orienteringskläderna. Man orkar inte gå till duschen. Man orkar inte få i sig vare sig vätska eller ätbart. Man har mer eller mindre stängt ner kroppens alla system och väntar bara på något som aldrig händer. En underbar upplevelse som man fått för få av i sin karriär. Jag mindes dom tillfällena när jag såg den nämnda mannen idag. Han satt utanför Rusta på en sj-pall när jag kom dit klockan 16.22 idag. I ena handen hade han en Rustaplastpåse med okänt innehåll och i den andra en halvdrucken läskflaska. Blicken var tom och han gjorde inga försöka att resa på sig. Kanske hade julen tagit ut sin rätt redan så här dagen före det skall till att julas på allvar. Han hade helt enkelt packat ihop sig själv och sina julbestyr för gott. Förmodligen hade veckor av slit med matförberedelser, julklappshets och pysslande fått bägaren att rinna över. Kanske var den utlösande faktorn att han i ett desperat försök att få tag i en julgransfot åkt till Rusta som sista utväg. På Rusta var alla julgransfötter som bortblåsta idag. Jag vet. Jag försökte själv få tag på en med misslyckat resultat. Han satt kvar när jag gick därifrån. Vad jag vet så sitter han där än.