London

Att komma till London var som att hitta hem efter att ha varit vilse i hela sitt liv. Vem kunde tro att en världsstad med över 10 miljoner invånare skulle vara fyllt till bristningsgränsen av bittra människor. Trots tre intensiva dagar i London lyckades jag inte hitta en enda leénde människa. Varje butik var fylld av personal som såg nollställda eller bittra ut. Ingen sa hej, hej då eller något annat som kunde tolkas som positivt. Jag försökte själv att säga tack och hej efter mina inköp men jag möttes av tystnad. Dom är goa dom där Engelsmännen. Ett folk helt i min smak.

Det närmaste jag kom orientering, förutom stadskartan, var ett träd som föll mig i smaken. Vi kramades en stund.



Bäst som jag stod där med mitt träd såg jag något som föll mig i smaken. Förutom att vara bittra så är dom tuffa. Precis alla som var ute och sprang i parken körde i kortbyxor trots att det bara var ett par plusgrader. Bittra och hårda alltså. Nu är ju inte jag hård så till fullo passar jag nog inte in i London. Hursomhelst beslöt jag mig för att fira lite extra i den här bittra staden.



Vem som gav mig vin vet jag inte men jag hann stoppa mig själv i tid och bytte ut vinet mot en Guinness. Sen beställde jag en till innan jag åkte hem till Sverige.

Hemma möttes jag av skarpa kontraser. Ett besök i Pressbyrån innebar vänlighet som jag nästan storknade av. Hej, Välkommen, Vilket väder vi har, Önskas något annat, Tack och hej och en trevlig jul på dig. Jag stapplade förstummad ut ur lokalen. Vänta nu! Är det inte vi svenskar som skall vara introverta och kyliga? Har Engelsmännen tagit det ifrån oss eller bytte vi på något sätt? Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vet bara att jag längtar tillbaka till London. Staden man inte kände sig välkommen till. Vilket underbart ställe.