Skitkarta... eller inte?
Gårdagens lucka i Alternativets Julkalender fick mig att fundera på några saker. Det första som började spinna i mitt huvud var vilken karta/terräng i min brokiga karriär som kunde ha platsat på en sån här lista. Många gånger har man ju sprungit på bristfälliga kartor och en del dagar kan viss terräng te sig vresig och motbjudande. Men oftast är det inte båda ingridienserna på samma gång. Sen tror jag också att älskar man orientering och inte har en tvärdålig dag rent psykiskt så uppskattar man det mesta som bjuds. Men det var i alla fall en tävling/karta som dök upp i min annars så tomma skalle när jag började fundera på detta.
1984 sprang jag en tävling en bit norr om Köping i Västmanland. Tävlingen arrangerades av den numera bortgångna klubben OK Wesslan. Jag sprang H17-18E och gjorde väl inget större lycka i skogen. Frammförallt kan jag så här 22 år senare undra vad fan jag egentligen höll på med mellan 9-10. Kanske är det min insats som också spökar för mig. Annars är mina minnesbilder att kartan var oerhört grov i sin revidering. Höjdkurvorna är rundare är Kart-Roffes bästa alster och allt jäkla stenskravel som jag minns både var värre och mer utbrett än vad kartan visar. Sen kan man också konstatera att banläggningen lämnar mycket att önska. Det tragiska är att kunde jag springa i dag så skulle det mesta te sig underbart. Till och med en sån här tävling/karta. Vilket bara bevisar det jag initialt trodde. Det finns inga dåliga kartor och inte heller dålig terräng. Det finns bara bra eller dålig inställning.
8 Comments:
När man ser hur du sprang på den här tävlingen inser man att du inte alltid varit den klockrena orienterare som du är i dag.......om du bara kunde springa :(.
Det är små krokar både här och där.
Ha de i London
...å andra sidan så ser det ut som både Stor-Lars och Hasse-län hade utG. så då måste det ju varit en tuff tävling?
HUPP, en klubbkompis i IFK Enskede vann! Nåja han sprang visserligen för VIK eller VSOK (eller vad de hette) då men ändå...
Kunde inte låta bli att maila Olis (Ola Lagerström alltså) länken till kartan så hann fick se att han kunde en gång i tiden.
Min favorit-hatkarta VAR av någon anledning Kårstakartan/bladet eller vad den heter. Kartan och terräng VAR det väl kanske inget fel på men jag sprang ALLTID bort mig där i ungdoms- och junioråren på 80-talet. Kommer ihåg att jag HATADE banläggaren och kartritaren efter varje lopp som allt för många gånger slutade med brutit, utgått, felstämplat.
Jag håller med om att man inte har "råd" att hata kartor nu för tiden. Glädjen över att komma ut i skogen är för stor :-) Något positivt hittar man alltid...
Pälle>>
Personligen rankar jag Kårsta/Ekskogen-Löt partiet som ett av Sveriges bästa orienteringsområden. Fast det är ju klart. När man var yngre var ju inte svårorienterade partier det man längtade mest efter.
M.t.P; Liga>>
Jag är nog idag nere på samma nivå som 1984. Jag har haft min peak i karriären.
I resonemanget i inlägget har jag backat tillbaks till tiden runt första halvan och mitten 80-talet och eftersom jag "bara" är H35a av årsmodell 69 snackar vi H13-14, H15-16 och junioråren. På den tiden var jag inte kompis med Kårsta för fem öre.
Någon gång runt 1990 övergick ungdoms- och juniorfasonerna med bryta, jäkta, slarva till att övergå i njutning och uppskattning. Någonstans där började jag uppskatta både terräng och karta på dylika ställen och nu för tiden ser man Kårsta med helt andra ögon :-)
Pälle>>
Jag förstod att du menade i dina ungdomsår. Nuförtiden verkar du ju gilla att det är tufft, lite tuffare och helst jävligt skittufft i skogen. Själv kan mab bara drömma om Raider, Bammar och annat otyg.
Har faktiskt genom bamm fått mig en favorihatkarta på senare år. I detta fall är det en karta som uppbringar både kärlek och hat. Egentligen är det lite fusk då det inte är en äkta orienteringskarta utan en reviderad fjällkarta. Men jag tycker den är värd ett omnämnande ändå.
Ekvidistansen är på 20 m så höjdkurvorna är minst sagt diffusa samtidigt som dom är rätt branta.
Efter två starter däruppe har vi lärt oss att det inte är någon större mening att finorientera!
Kartan får kärlek för vyerna, utförslöporna och underlaget (bart och lättlöpt)och den får lite ilska (hat är ett för starkt ord så vi säger viss ilska) för uppförsbackarna, underlaget (stenigt, blött, halt) och inte minst den ibland väldigt diffusa kartbilden.
Om jag rotar lite i kartpärmarna i kväll ska jag nog kunna hitta någon riktigt äcklig karta med sten och skit. Jag återkommer.
Hä, hä. Världens omöjligatse karta att springa på? Kommer ihåg påsken 84 med kanontävlingar i Kolsva och Arboga och sedan Wesslans karta som man kunde springa 50 m på och sedan vara helt borta fast man gått kompass och var vid en säker punkt precis innan. Är kartan omritad i ny tappning skulle det va kul att kolla hur den ser ut mot 84-upplagan.
Skicka en kommentar
<< Home