Fredagskartan
Jag blundade i förrådet och famlade mig fram bland gummistövlar, sommarkläder och påsar med tomburkar som inte vill bli bortpettade. Till slut fick jag tag på en av min kartpärmar och slumpen slog upp en av sidorna. Rånäskavlen. 1997. Finns det något mer tryggt och tidlöst än en Rånäskavle säg. Jag har nog sprungit ett hundratal Rånäskavlar och dom har alla sett exakt likadana ut i det stora hela. Rånäskavlen har på något sätt ett eget kretslopp. Vart fjärde år återkommer man till samma TC och karta. Vart fjärde år är det snöglopp. Vart fjärde år återkommer samma segrare. Vart fjärde år undrar man om det inte bara var för 3 år sen man var på samma plats. Det känns skönt, att i dessa tider av förändring och stress, kunna lita på något. Som en kär gammal vän som aldrig går ur tiden. Rånäskavlen är orienteringens Stig Helmer.
1997. Så många minne jag har från den tävlingen. Ni anar inte. Jag såg Casper Giding från IFK Lidingö i skogen. Bara en sån sak. Jag tror att Casper kunde ha blivit riktigt, riktigt bra om han hade satsat lite. Ungdomsstjärna som han var. Han kastade bort sin talang. Nej. Nu ljög jag. Jag vet faktist inte alls hur det stod till men han var bra i alla fall. Han är bra. Bättre än mig. Det säger inte lite det med tanke på att jag är världens bästa orienterare. Jag vet inte riktigt vilket epitet han får i den ekvationen. Tillbaka till 1997. Jag minns inte så mycket mer faktist. Bak på min karta kan jag läsa resultatet i alla fall.
Roslagen vann för Hammaren och Leksand. All tre lag inom 9 sekunder. Av dom 112 startande lagen kom vi 32:a. I vårat lag sprang, Runchen (29), AspLövet (23), Tommy (34), Beeran (36), Hasse (32). I spårsnön sprang jag således andra sträckan som var 9,9 km. Jag hade 58,04 och tappade bara 1,59 på täten. Inte så konstigt med tanke på att jag såg Casper Giding där ute. Inspiration är en underskattad motivator.
4 Comments:
Jag sprang förstasträckan. Kan inte minnas någon spårsnö, men delar av sankmarkerna på väg till sjuan var frusna. Det var också en rejäl tjuvstart det här året. Jag minns inte vilket lag det var, men jag var inte sen att hänga på. Om jag minns rätt var det ganska mycket gaffling. Jag sprang rakt på till 13 kontrollen. Berget var lågt och det gick bra att springa på hygget. 8:an var svår. Det var en kul tävling!
Jag kanske minns fel om spårsnön. Rånäs-åren går lite in i varandra i mitt selektiva minne.
Hårding är ett klassiskt smeknamn. Jag har en kompis (Zeke numera) som kallades så in sin ungdom. Han fick det av några äldre killar i grannområdet. Upprinnelsen var en match i landhockey bland det äldre gardet som vi yngre killar bevittnade. Zeke frågade om han fick vara med och till allas förvåning svarade dom Ja. Zeke rusade in för att byta om och kom ganska snabbt ut iklädd komplett hockeyutrustning med skydd och allt. Till det hade han ekiperat sig i träskor. Efter det kallades han "Hårding"
1992 gick Rånäs norr om vägen och då var det spårsnö. Vi parkerade där målet var då. Vilket för övrigt också var förstarten på SM klassiskt 92.
Partiet norr om vägen är väl det mest klassiska Rånäspartiet. Alltid mål på och spurt längs med vägen, och sen sitter man på tallheden som det bara är precis vid TC.
Skicka en kommentar
<< Home