I rygg på en legend

Jag vaknade med andnöd i morse. Med stapplande steg tog jag mig ut i köket medan Miniknatarna for som suddiga sprintorienterare runt mina ben skrikandes något ohörbart. Nu är slutet i analkande tänkte jag och hällde upp ett glas vatten. När den värsta andningsattacken gått över så slog jag handen i köksbänken och tänkte högt. Så fan heller!! Det gjorde ont i handen men jag beslöt mig för att låta fel gå före rätt genom att göra något som jag inte borde. Jag åkte på en klubbträning med avsikt att springa in det nya året, mina trasiga knän till trots.

10.11. Ett klockslag som den 6 januari innebar träningscomeback 2007. Från Rotebros klubbstuga Ytterby så lät jag mina otränade ben börja röra på sig. Jag satte upp en fart som inte på några sätt var skrämmande, men den förde mig framåt snabbare än på länge. Något som visade sig ganska fort var ringrostigheten i min orientering. Jag tror inte att uttrycket "ringrostig" härrör från orienteringen värld, snarare boxningen, men i dag stämde det in på mig. I normala fall när jag kommer fram till ringkanten så behöver jag inte orientera fram till kontrollen utan jag vet att där framme sitter skärmen. I 99 fall av 100 så gör den det men inte i dag. Jag var 20 meter hit och dit eller några meter för kort och såvidare. Ett typexempel var den 3:e kontrollen som inte alls ville hittas av mig. Kanske börjar ålderna ta ut sin rätt på synen också när man skall hitta snitslar av orange kulör i en höstlik skog.



Idag gjorde såna bagateller inte så mycket eftersom det var andra händelser som förgyllde min dag. Såna saker som att jag sprang en 6,5 km orienteringsbana, om än i maklig takt, hela vägen från start till mål. 58 träningsminuter som jag inte skulle byta bort mot något annat. Men det allra bästa hade jag inte förväntat mig därute i skogarna. Något som hände halvvägs till den 7:e kontrollen.



Ungefär vid X så blev jag omsprungen, bortblåst, uppsnurrad på läktaren av en av dom största orienteringslegenderna vi har här i landet. Lars Palmqvist. Jag lyckades vara med hans rygg ett hundratal meter innan den breda men vägvinnande ryggtavlan försvann bland granarna framför mig. Vilket magiskt ögonblick hann jag tänka innan jag kom fram till kontrollen. Där stod Palmis och väntade. Han sa.

- Du ljuger på din blogg.

Jag vände mig om för att se om det var någon annan han pratade med, men det var uppenbarligen mig han hade tilltalat. Nu vet ju jag mycket väl att en och annan lögn har visat upp sig på min blogg, men jag var lite nyfiken på vad han avsåg, så jag frågade vad han menade.

- Det heter inte Magnetröntgen.

Jag blev lite ställd över påståendet och frågade Palmis hur det kom sig att läkarna som jag varit i kontakt med hade kallat proceduren "Magnetröntgen". Palmis svarade något om att läkarkåren är inkompetent, och sen hade han en utläggning om vad det hela egentligen heter, både ur medicinskt och tekniskt perspektiv. Allt detta medan vi sprang mot den 8:e kontrollen. Skall sanningen fram så lyssnade jag bara med ett halvt öra, för jag var mer förundrad över den situation jag hade halkat in i. Att bli stoppad av Palmis mitt i skogen och kallad lögnare är få förunnat här i världen. Hade han sagt till mig, där och då, att nu är det dags att ge upp, sluta försöka och börja samla eterneller istället, hade jag gjort det. Nu sa han inte det så jag kan fortsätta springa in med huvudet i motgångar. Om det nu är bättre än eterneller låter jag vara osagt.

Hursomhelst kommer lördagen den 6 januari, med största sannolikhet, vara den bästa dagen under 2007. Kan låta lite tungt att man redan varit på topp men jag kan nog leva på denna dag gott och väl fram till sensommaren.