Jag fegade ur

Jag fegade ur

Det började bra. Med bestämda steg gick jag in till doktorn fast besluten att här skulle manliga saker dokumenteras för eftervärlden. Jag hade bilden klar i huvudet och kameran i handen. Min tanke var att analys och verkställande på min väg mot bot och bättring skulle fotograferas. Helst en bild där doktorn hade tryckt in sprutan i mitt knä och låtit den dingla löst medans vi båda skrattade åt det surrealistiska i det hela. Sen kanske några foton när han drar ut sprutan och det rinner blod längs min sargade skenben som varit utsatta för skogsmissbruk i 30 år. Men när doktorn tog fram sprutan...

Jag fegade ur

Plötsligt kom minnesbilder från förra gången jag fick kortison insprutat i knäna. Drygt 15 år sen var det nog. Den gången var slutresultaten inte till belåtenhet utan jag var tvungen att operera istället. Nog sagt om det. Jag fick inte minnesbilder så mycket av smärta som av obehag. Minnet av när när sprutan sticks fram och tillbaka samt snurras runt frampå knäskålsspetsen var påtaglig idag. Jag släppte kameran och sa till doktorn. Gör vad fan du vill men lämna mig utanför. Knäna är dina. Han log och tryckte in sprutan utan att blinka. Det gjorde jag däremot. Ofta och länge innan han var klar. Med ena knät. Sen satte han en spruta i det andra knät och då tänkte jag glada tankar om Ulricehamns damlag för att inte svimma. Han avslutade det hela med att säga. Vila nu och kom tillbaka om 3 veckor. Är det inte bra då så tar vi mer sprutor. Han verkade gilla kortison den här läkaren. Dessutom skrattade han åt mina teorier om att stretcha främre lårmuskulaturen ordentligt. Vi får hoppas att han vet vad han håller på med. Nu måste jag lägga mig ner och vila. Vänta nu. Det gör jag ju redan. Ligger ner alltså.