Jag väser till mig själv i mungipan

Man blir så jävla trött av att inte träna. Hade det funnits någon rim och reson borde det vara tvärtom men jag tror att alla som hållit på med idrott vet att idrottande i sig är väldigt vitaliserande. Nu när jag är inne på mina andra kortisonvilovecka börjar tröttheten, rastlösheten men framförallt irritationen komma. Detta är inget nytt fenomen för en notorisk gubbvadare. Vad gäller irritationen, som brukar spegla min spegelbild under viloperioder, så är den riktigt elak just nu. Först och främst riktas irritationen mot mig själv. När jag står och berömmer mig själv framför spegeln, som jag gör just nu för att stärka min självkänsla, hör jag i mungipan hur jag smutkastar mig själv bakom ryggen. Ta bara konversationen i morse som exempel.


- Fan! Jag ser rätt bra ut idag. Man kan nästa se musklerna spela under min hud. Snart är man igång igen, bättre än någonsin.

- Fetknopp!

- Vem sa det?

- .......

- Hmmm. Nu är jag trött. Jag hör röster som inte finns. Kanske måste jag försöka sova lite mer på nätterna och inte spela Zelda in på småtimmarna.

- ÅHHHHHHH SOPA!!

- Lägg av för fan!

- Dom där kärlekshandtagen du har. Kommer dom i någon annan färg än likblek?

- Nu lägger jag av med att snacka skit om mig själv. Hör jag det!

- Du bestämmer inte över mig.

- Det gör jag visst det!

- Det gör du inte alls!

- Gör jag visst!

- Nähä!!

- Joho!


Den här konversationen kunde ha hållit på hur länge som helst befarar jag om vi, eller jag menar jag, inte hade blivit avbrutna av fru AspLövet.


- Skall du verkligen ha en kortärmad skjorta på jobbet idag. Det är ju kallt ute.

- Jag jobbar med logistik älskling. Vet du hur många sekunder jag tjänar genom att slippa kavla upp ärmarna när det blir mycket att göra?

- Ingen aning. Hur många sekunder tjänar du?

Inga alls förmodligen men jag har haft det här dåliga skämtet på lager i flera år, så jag vara bara tvungen att använda upp det trots att bäst före datumet gått ut.