Längtar bort

Det finns i alla fall en bra sak med min ofrivilliga vila. Jag slipper träna i den här förbannade kylan. Kvällens obligatoriska hundkvart bedrevs i 15 graders rå jävla Stockholmskyla. Jag led. På en gångväg träffade jag en hare som med spastiska småhopp försökte hålla sina tassar borta från den iskalla marken. Det gick sådär. Jag tittade medlidsamt på honom där han försvann i granskogen. När jag kom hem så intog jag fosterställning i soffan och tänkte negativa tankar. Länge.

Efter en stund kom fragment av sommarminnen till min hjälp. Ett specifikt satte sig på min näthinna. Det kan ha varit Dalatouren 1992, eller så blandar jag ihop åren och tävlingarna. Hursomhelst var det ett hygge på slutet och det stämmer bra med kartan från det året. När jag kommer ut på hygget dallrar luften som på en tv-sändning från Brasiliens Formel-1 lopp. Det blir en nästa surrealistisk känsla av hetta, stillastående luft och skogskanten långt där borta som verkar ha körts genom en ripple-effekt i Photoshop. Då led jag säkert. Nu skulle jag ge vad som helst för att vara där. Längtar efter 70/20 intervaller över det där kvalmiga hygget. En hel dag. Svett. Värme. Andnöd. Kanske lite solsting och uttorkning men det kan jag ta. Vad som helst istället för den här kylan.